När mitt äldsta barn var i tvåårsåldern så lekte jag dagligen, under ett par månaders tid, samma sekvens ur Astrid Lindgrens Emil och soppskålen.
Vi ställde upp en degbunke av plast och band fast gunghästen Pålle vid docksängen för resan till Mariannelund. Ett gosedjur fick vara doktor och en enkrona blev femöringen som Emilbarnet låtsades svälja under hemfärden, efter att skålen krossats för första gången. Åter till doktorn, sen köpa bullar på fröknarna Anderssons hembageri för att slutligen återvända till Katthult. Limma ihop skålen. Fastna med huvudet igen och ropa ”KLIRR!” när vi bankade på den röda plasten med en tänkt spiselkrok. Fem gånger i rad kunde vi leka samma sak. Jag gjorde alla röster på extremt tvivelaktig småländska. Ibland bar jag huckle.
Många småbarnsföräldrar tycker att det är tråkigt att leka. Tråkigt på samma själsdödande vis som att deklarera eller köa till postombudet. Det är repetitionen, tror jag. Den närmast rituella förutsägbarheten, som rimmar så illa med utopin om det lilla barnets häpnadsväckande fantasivärldar.
Somliga sätter ner foten redan vid spjälsängen: Jag är ingen lekare! De kan drista sig till att bygga lego. Baka. Eller pyssla. Något som är, och blir, på riktigt. Sådana föräldrar tycks alltid så behagligt förvissade om att de gör barnen en tjänst när dessa får lära sig att underhålla sig själva. Modern barnpsykologi följer samma linje: En ärlig och autentisk kommunikation med ditt barn kanske kräver att du tackar nej till att leka, om bara tanken på ytterligare en vända till Mariannelund får dig att vilja gnaga av din ena arm.
Men jag har svårt att avvisa en inbjudan. Dessutom lever jag i förvissningen att vuxna visst tycker om att leka. Att jaga sin egen svans runt samma elljusspår dag efter dag. Att köra Go-cart, spela paintball och gå på maskeradfest. Eller bara besöka hembygdsmuseum och föreställa sig livet i en torparstuga på 1800-talet.
Ordekvilibristen Malte Persson utkom i dagarna med Om Ofissim – en tankelek, en underfundig dagdrömsbiografi över en påhittad historisk person. Det populära radioprogrammet "På minuten" är en kultiverad lekstuga som slår upp portarna för allmänhetens åhörande i P1 varje lördag. Och den senaste delen av Harry Potter-sagan, "Harry Potter and the Cursed Child", återupplivar drömmen om ett antagningsbrev till Hogwarts. Om inte för mig, så kanske mina döttrar...?
Så seriekopplas leken till drömmen, till fantasin och kulturen och verkligheten. Till förflutet och framtid. Och jag leker med ungarna trots att det emellanåt tråkar ut mig. Så att de förhoppningsvis ska göra mig samma tjänst, när de blir stora.