Låna mig, läs mig, låt mig leva

Inte nog med att lånen minskar i alla åldersgrupper, de böcker som trots allt lånas ut i semestertider är till stor del lättsmält litteratur som deckare och feel good. Själv gör jag vanan trogen tvärtom, tar mig tid att läsa något som kräver den tankemöda jag inte orkar uppbåda i vanliga fall, när ögonen börjar klippa redan efter några sidors kvällsläsning i sängen.

Tolstojs” Anna Karenina” tog jag mig an under den sommar jag var tillfällig tonårsförälder och vakade många sena kvällar. En tung bok på nästan niohundra sidor passar ypperligt att läsa sittande vid köksbordet. Det dröjde visserligen långt in på hösten innan jag läst färdigt, för riktig läsning tar tid. Och en klassiker är inte en klassiker om den inte fylls av hundöron, understrykningar och anteckningar.

Förr – i min ungdom – när jag tycktes ha oändligt med tid att försjunka i böcker, läste jag allt. Massproducerade ungdomsserier och djupsinniga Nobelprisagare. Det fanns ett fåtal böcker som jag inte tog mig igenom. Utöver det fanns ett fåtal som jag tvångsläste för att de ingick som obligatorisk kurslitteratur, så där att jag avkodade bokstäverna samtidigt som tankarna färdades på andra vägar.

Förra sommaren bestämde jag mig för att läsa om två sådana tråkböcker. Jag började med Hemingways ”Den gamle och havet”, som har legat och skavt ända sedan gymnasietiden. Jag pliktläste den i skolan som sjuttonåring och tyckte den var oerhört tråkig, samtidigt som min dåvarande pojkvän läste den alldeles på eget bevåg för nöjes skull. Det har förbryllat mig sedan dess, och en dag tjugofem år senare fick den följa med mig hem från biblioteket. Det ska erkännas att jag inte sträckläste förrän ungefär två tredjedelar in i berättelsen. Då kunde jag inte lägga den ifrån mig och i slutet grät jag över den eländige Santiago som förlorade sin kamp på havet och sin fisk.

När det var avklarat och visade sig lyckat tog jag itu med ”Mörkrets hjärta”, och jag hade inte mer än läst den sista meningen innan jag kände mig nödgad att börja om. Joseph Conrad, decemberbarn som jag, är så dyster att jag känner mig djupt besläktad. ”livet - denna mystiska inrättning med sin obevekliga logik i ett meningslöst syfte. Det mesta man kan hoppas av det är en smula kunskap om sig själv - som alltid kommer för sent, och ger en skörd av outplånliga samvetskval.” Vid ett tillfälle blev jag så hänryckt av hans formuleringar att jag var nära att rusa upp och göra en litterär dansimprovisation av ren glädje.

Nu ska jag djupdyka i minnet efter fler tråkiga böcker att återuppväcka under ledigheten sommaren 2017. Kanhända blir det ”Sinuhe, egyptiern”, eftersom tanken på den inger mig med stor motvilja. Till dess blir högläsningen för sexåringen något hon från början rynkade på näsan åt, när hon med viss skepsis bläddrade bland de gulnade sidorna i trilogin om ”Hugo och Josefin”. Bara det att en bok för små barn innehåller ord som modstulen, begrundan och oförrätt. Svåra ord och sorgligheter som avlöser varandra kan få en att undra om Maria Gripe ens blivit utgiven om hon sänt in sina manus till förlag idag. Redan i tredje kapitlet konstaterar Josefin att ”Världens ondska är stor”. Men vi läser med stor behållning och har precis varit med när Josefin träffat på Gubben Gud.

För er som inte ännu gjort bekantskap med Conrad föreslår jag parallelläsning av Mörkrets hjärta och faktaboken ”Kongo, en historia”, av David Van Reybrouck. Det är dystert, det är vackert, det är storartat och det räddar semestern från att endast bestå av lättja och lättsinnighet

”…kanske är all visdom, all sanning och all ärlig insikt sammanträngda i det enda ogripbara ögonblick i tiden där vi stiger över tröskeln till det osynliga?”

Så vad väntar du på? Böckerna ropar på dig från sina hyllor: låna mig, läs mig, låt mig leva.