Kantarellsäsong och magiska svampar

Svampsäsongen är här, den allra bästa och den allra värsta av tider.

Svamp i kulturen. Krönikören Elin Ruuth om svampsäsongen som också flyttat in i olika kulturella yttringar, allt från barnsånger till tv-serier.

Svamp i kulturen. Krönikören Elin Ruuth om svampsäsongen som också flyttat in i olika kulturella yttringar, allt från barnsånger till tv-serier.

Foto: EIJA DUNDER

Kulturkrönika2017-09-03 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är med svampskogen som med patriarkatet, ju mer du lär dig om systemet desto mer skrämmande ter det sig.

Alla dessa utsökta matsvampar med en i bästa fall äcklig, i värsta fall dödsgiftig dubbelgångare. Och den skeva desinformation som börjar spridas redan i förskoleåldern, se Beskows "Tomtebobarn", se Nintendo-Marios super mushrooms. Röda med vita prickar, sådana svampar är avgjort goda i alla bemärkelser.

I Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula" känner huvudpersonen Matti ett främlingskap inför den av skolan förvaltade svenska visskatten: ”Har du sett herr Kantarell? På den frågan kunde jag svara ett klart nej. Inte fru Kantarell eller någon annan släkting heller för den delen.”

Jag frågar min femåring en dag, när vi går på svampjakt, om hon kan den sången. Hon ser ut som ett frågetecken och lika bra är väl det. Jeanna Oterdahls text är problematisk, inte enbart därför att den vilseleder kantarellplockaren till helt fel ställe (du har större chans vid en tall- eller björkrot). Men också för att de sällan hågkomna fjärde till sjunde verserna rymmer rader som ”kom ska du få smäll” när mamma Kantarell hotar med barnaga, samt ”Är du alltid flink som nu / blir du nog en duktig fru / sad’ till Lotta Kantarell / hennes stränga pappa.” Till sist blir också hela familjen plockad, beskuren, kokt och uppäten. Det ska 1900-talets början till, för att dikta så kärvt för barn.

I amerikansk populärkultur har svampar ytterligare en funktion, som kan te sig nog så obskyr för somliga tittare i den rekorderliga, allemansrättsliga matsvampstraditionen. I tv-serier som "Entourage", "Love", "Togetherness" och "Silicon Valley" gör karaktärerna ett projekt av svamptrippande, alltså att förtära ett antal psykedeliska svampar och iaktta deras verkningar. Under ruset blir någon upplyst, någon hotfull och de flesta flummigt underhållande. I dessa komedier tenderar effekterna och konsekvenserna av drogintaget att bli ganska lindriga, inte som för den 23-årige man i Västerbotten som 2014 dömdes till fängelse efter att ha ätit 250 (!) psilocybinsvampar. ”Det låter väldigt mycket.” konstaterade en avmätt svampexpert i Aftonbladet efter incidenten.

Efter hallucinationer, noja och tomma gapflabb kan det vara skönt att återvända till mer beskedliga och garanterat lagliga svampexkursioner i skog och mark. Eller i litteraturen. I Tove Janssons "Sommarboken" finns ett kapitel där Sophia och hennes farmor ror ut till en ö med en hemlig grotta, där så väl Gud som champinjoner dväljs i mörkret. Det är en dag när allting ordnar sig till det bästa, trots att livet nog egentligen är både hårt och besvärligt för den gamla och barnet. Champinjoner och vita flugsvampar, det goda och det dödliga kan vara till förvillelse likt. Svampar kan vi nog lära oss. Men resten?

Krönika

Elin Ruuth