När Sveriges Radios Ekoredaktion lade ut en bild på Twitter där den aspirerande moderatledaren Ulf Kristerssons karriär skildrades i 15 belastande punkter (av vilka många med goda skäl kunde ifrågasättas), skapades en kritikstorm som var fullt berättigad.
För om inte ens Ekot kan låta bli att hoppa på ovärdiga klickbetesjakter för att skapa buzz i sociala medier, vem ska då upprätthålla en vettig standard? Naturligtvis öppnade händelsen också portarna för det public service-hat som under lång tid medvetet underbyggts av populister. Detta är inget som ska förväxlas med den berättigade mediekritik som alltid är välbehövd. Just därför är det så sorgligt att se hur många som inte riktigt förstår skillnaden.
Populisternas mål är att rasera hela systemet för samhällets informationsflöde, där journalistik sedan 1830-talet har haft en central roll. Den syftar till att försvaga och riva ner de journalistiska institutionerna och ersätta dem med propaganda. Samhällsskiftet som följer är målet och det är demokratin som är i skottgluggen. Det är därför begrepp som ”mainstream-medier”, ”pk-medier”, ”elit” och ”fake news” är så försåtliga. De finner sin plats i en historielös tid, som inte längre minns att hatet mot den fria journalistiken har poppat upp gång på gång genom tiderna – och att exakt samma metoder, ja, till och med samma begrepp, har använts förut.
”Lügenpresse” (lögnpressen) var ett av nazisternas favoritord. Det användes först mot nazistpartiets fiender och sedan mot Nazitysklands fiender – på exakt samma sätt som USA:s president Donald Trump gör idag när han kallar redaktioner för ”Amerikas fiender”. Vill man få ett grepp om hur allvarlig situationen är, kan man notera att populisternas agenda nu har blivit så vedertagen och delas av så många att det börjar bli obekvämt för flera av dem som drabbas av den.
Populister lyfter upp alla som handhar fakta i en ”elit-sfär” och säger att de sprider propaganda och lögner som lurar ”folket”. Samtidigt pågår intensiva hat-drev mot de personer som namnges och som ett resultat tystnar allt fler röster. Att befinna sig i den utpekade elitsfären är alltså inte en position som är särskilt rolig. Därför ser vi nu en tilltagande mängd ”avhopp”, där journalister, opinionsbildare, författare och politiker, tydligt vill visa att de inte är en del av ”pk-etablissemanget”. De kliver åt sidan – och gör som de förstått att de måste göra: peka finger åt ”eliten”. De pratar om ”åsiktskorridorer” eller om ”sanningar som inte får sägas” om de är opinionsbildare och om behovet av att prata med ”vanliga människor” om ”trygghet” om de är politiker. Så här ser spelplanen ut just nu. Var beredd på ett valår som inte kommer att likna något tidigare och där det inte är helt säkert att medierna hänger med i svängarna.