Äntligen ett jubileum värt att fira, äntligen ett år ur historien som inte smakar konstruktion och tillrättaläggande: 1766. Då fick Sverige världens första och dessutom bästa tryckfrihet. Slut på den kungliga censuren, start för den fortfarande världsunika offentlighetsprincipen, ordet var fritt.
Kungliga majestätets förordning angående skrif- och tryckfrihet kallades beslutet från den 2 december 1766. En häpnadsväckande reform, att fritt få tycka och trycka, ett slag mot enväldets princip som utgick från alla kungamakter vid tiden (franska revolutionen hägrade ju ännu i framtiden), en vision av människans frihet, av att allting i samhället faktiskt skulle kunna vara så mycket bättre, klokare, ljusare.
Det blev det också, friheten gav resultat. Adelns privilegier begränsades, vi fick våra första dagstidningar och tidskrifter, åttio periodiska publikationer hann se dagens ljus och tidigare förbjudna skrifter blev offentliga. Sådant som Wennerstedts berättelser om dalaupproret 1743, men också piffigt skvaller som Konung Gustaf Adolphs och fröken Ebba Brahes märkvärdiga kärlekshandel. Den senare fick många upplagor. Nu kunde envar dessutom läsa vad som beslöts och diskuterades i riksdagen; tidigare var det faktiskt förbjudet.
Naturligtvis blev festen inte långvarig. Med Gustav III:s statskupp ändades allt och 1774 avskaffades tryckfriheten och enväldet återinfördes stegvis. Den formella censuren ersattes av en informell, tryckarna själva blev ansvariga för det tryckta och under nästa kung, Gustav IV, antog tvånget smått paranoida former. De svenska tidningarna förbjöds helt enkelt att nämna ”fransyska saker”, alltså tankar och nyheter om franska revolutionen.
Därefter blev, som det brukar formuleras, kampen för en obegränsad yttrandefrihet lång och fylld av bakslag. Först vid 1800-talets mitt försvann den förhatliga indragningsmakten, som gett myndigheterna möjlighet att helt sonika dra in tillståndet för misshagliga tidningar, fjorton gånger drabbades Aftonbladets av detta hovkanslerns indrag.
Det som härutöver behöver sägas är högtidsordens klassiska evighet. Som all mänsklig klokhet måste tryckfriheten ständigt försvaras, ständigt erövras. I en svensk medieverklighet som knäar under digitalisering, trams och profitkrav, mot polska midnattsraider, mot sverigedemokratiska framtidsanspråk, rysk desinformation, kinesiska kidnappningar, näthatare i hela världen och också mot en verklighetsbild som från mökret sprider sin faktaresistens, sin tro att alla sanningar är lögn, att världen är en stor konspiration och att det enda fasta i tillvaron är mina egna missuppfattningar.
Och till alla dem som mal på om det hotade svenska kulturarvet – låt oss då börja försvaret med det bäst svenska – tryckfrihetens förordning från 1766. Fortfarande värd sin ställning.