För oss som älskar bildjournalistik är Sverige ingen munter plats att vara på just nu. Senast för ett par veckor sedan la Östgötamedia ner hela sin bildavdelning. Många tidningar har radera ut en hel yrkesgrupp och underförstått sagt att fotografer inte kan lära sig något nytt, det är helt obegripligt.
I Perpignan ser man på ett ytligt plan ingenting av den fotojournalistiska krisen. Här är engagemanget totalt och fotograferna har djup kunskap om sina ämnesområden. Reportagen är ofta arbeten som tar flera år att färdigställa och nog funderar jag hur det går ihop ekonomiskt, och var allt publiceras. Precis som i alla andra branscher finns det superstjärnor inom fotografin också. De får sina bilder publicerade i de stora tidningarna, New York Times, National Geographic, Stern, Paris Match och några till. Men många av reportagen hamnar istället i böcker, på utställningar och på festivaler som denna, och på den oändliga webben.
David Guttenfelder använder webben och Instagram för att publicera sitt material. Här i Perpignan visar han upp en serie bilder av vardagsliv i USA och Nordkorea tagna med mobiltelefon. Guttenfelder har över 900 000 följare på Instagram, en betydligt större publik än den som hittar till utställningen.
Vägen mellan utställningslokalerna i gamla kyrkor, kloster och fängelser är en labyrint som lockar till upptäcktsfärd. Restaurangerna och barerna är fyllda av fotografer som på nätterna löser många av branschens stora problem och får näring till nya stordåd.
Två andra favoriter är Niels Ackermans bildserie om ungdomar som växt upp i skuggan av Tjernobyl och Marie Dorignys reportage om kvinnor som flytt från kriget i Syrien. Hon följde några på deras väg mot Europa. När jag ser dessa bilder förstår jag inte att tidningarna kan välja bort kraften av bra fotografier. De går rakt in i hjärtat, utan omväg.
Konfliktbilderna avlöser varandra, Afghanistan, Irak, Syrien. Det är viktiga berättelser som har sin självklara plats i medieflödet men på utställningsväggarna blir det för koncentrerat. Allt går inte att ta in. Jag reflekterar också kring övervikten av manliga fotografer från Europa som dokumenterar krig och terrorism i de forna kolonierna.
Även i Perpignan är terrorismen närvarande. Det finns vakter och poliser överallt. Väskor blir genomsökta och man blir skannad utanför alla utställningslokaler. Det jag ser på bilderna har i tanken förflyttats till min verklighet. Hösten i Norrbotten är långt borta. Det känns inte bra.