De första 20 åren av mitt liv bodde jag i staden och trivdes väldigt bra. När jag flyttade var det inte för att fly från Kiruna utan för att uppleva något annat. Sen flyttade jag aldrig tillbaka.
I takt med att åren har gått lockar barndomsstaden allt mer. På avstånd är lockelsen som störst. Det är en spännande stad när man tänker på allt som är på gång. Men när jag besöker staden, vilket jag gör några gånger per år, så förstår jag att det har gått för lång tid. Med lite sorg i hjärtat inser jag att Kiruna inte längre är min stad och med alla förändringar som är på gång kommer den aldrig mer att bli det.
Med fotografin vill jag dock försöka återerövra Kiruna innan förändringarna har blivit allt för stora. Kameran ska hjälpa mig att gestalta minnen och återuppleva välkända miljöer.Jag vill konfrontera gamla fördomar, lära känna nya Kirunabor och besöka gamla vänner och bekanta. Dessutom vill jag spana in i framtiden och njuta av de eviga värdena.
På mina besök de senaste åren har jag konstaterat att staden ser mer och mer bedagad ut. Den osäkerhet som finns över gruvans sprickbildningar och deras hastighet och osäkerheten över var det nya centrat ska ligga, har lagt en våt filt över nödvändiga åtgärder. Färg flagnar, husgrunderna spricker och träden i parkerna dör och inga nya kommer till.
Det centrum som ska flytta är nästan tomt på folk förutom de som finns i de vackra amerikanska bilarna som sakta glider förbi.
Jag vandrar i jakt på bilder av miljöer som ingen har lagt märke till, ett tillfälligt ljus som höjer platsen till en ny dimension, en vinkel där nya kombinationer blir nya upplevelser. Stadshuset som 1964 fick ett pris för Sveriges vackraste offentliga byggnad är en skugga av sig själv. Det som en gång var vackert och unik med sitt fantastiska klocktorn är nu en anonym tegelkloss. Tornet är bortplockat och väntar på uppståndelse i det nya centrat. Min vandring tar mig ner till det som en gång varit en järnvägsstation. Spåren är sen länge bortmonterade och perrongernas asfalt krackelerar. Runt stationshuset finns ett stängsel som hindrar obehöriga att komma allt för nära. Järnvägshotellet, stationshuset och intilliggande byggnader är snart bara högar av skräp. Området är som en krigszon men utan skottlossning och döda människor. Jag tar en bild och lägger ut den på Instagram. Susanna, en klasskompis från mellanstadiet, svarar med en ledsen smiley.
Jag blir nostalgisk men vad ska man göra? Gruvan måste väl få leva, världen behöver järn för att tillverka mer grejer och vi behöver pengar för att köpa sakerna. Det är så det fungerar. I den eviga och allt förtärande tillväxtens namn. Fotoprojektet går vidare.