Just rymlingen är en särskilt vanlig figur i det svenska bilderbokslandskapet, men sällan tar sig utbrytaren längre än till trädgården eller grannkvarteret. Den typiska barnboksrymlingen är kavat och företagsam, en smula förorättad men i grunden hemkär och tillfreds med tillvaron. Hon rymmer inte för att hon måste, utan av egen fri vilja. Som ett infall.
För dramatikens och den goda ordningens skull händer i regel något obehagligt när barnet väl tar mått på sin självständighet. En arg gubbe, ett läskigt ljud. Hemkomsten blir en rakt igenom varm och positiv upplevelse. Slutet gott, allting gott.
Många läsande barn uppskattar den här formeln, oavsett hur den gestaltas rent konstnärligt. Men för en luttrad medsittande vuxen är det förstås en bonus när text och bild ger ny lyster åt den luggslitna historien.
Bilderboksmakarna Jesús Verona och Jenny Westin Verona gör det i ”Kalle och Elsa rymmer”, en överdådigt illustrerad berättelse om två kompisar i förskoleåldern. De lämnar egentligen aldrig skogen bakom Kalles hus, men för läsaren framställs den som en sagodjungel med bestar och botaniska under. Också inomhusmiljöerna, som hinner skildras över tre uppslag innan barnen går ut, får en inredningsnörd med bohemiska böjelser att sucka av lycka. Med en sådan kökstapet är lätt att förstå varför Kalle och Elsa glatt avbryter rymningsprojektet, när Kalles mamma söker upp dem i djungeln och bjuder in till spaghettilunch.
Den nyutkomna ”Knuttes hus” av Barbro Lindgren och Emma Adbåge riktar sig till något yngre barn, men rymmer ändå stor dramatik och humor på sedvanligt Lindgrenskt manér. Den knappordiga berättelsen handlar om Knutte som tröttnar på sin mammas tjat och flyttar till ett annat hus, som händelsevis står inrett och obebott. Just när ensamheten smyger sig på kommer lägligt en katt, en hund och nio andra djur och flyttar in. När huset är fyllt till bristningsgränsen återvänder Knutte till mamman, som lovar att fortsättningsvis tjata ”bara lite”.
Ton och attityd känns igen från ALMA-pristagarens tidigare bilderböcker, inte minst de om grisen Benny. Knuttes hus ter sig inte riktigt lika inspirerad, men håller ändå för flera omläsningar. På bildplanet blir jag särskilt förtjust i Adbåges försåtliga lejon, samt en smutsig spis och halvdöda krukväxter som antyder vardagsbestyrens övermäktighet.
Allt annat än vardaglig är Francesca Sannas ”Flykten” som utkom förra året. Det är en rak och oförtäckt skildring av migration ur ett barns synvinkel. Mörk och skrämmande, men samtidigt pulserande av mammans gränslösa kärlek och omsorger. För många tusentals barn i Sverige idag sträcker sig erfarenhetssfären långt utanför den egna bakgården, tjatande mammor och en självklar väg tillbaka hem. En lika verklig identifikationspunkt kan vara bilden av en liten båt med alltför många passagerare på ett stort svart hav. Böckerna finns och barnen finns. Frågan är var det finns rum för dem att läsa.