Tystnaden är betydande den också, men vid vindskyddet larmar barnfamiljen, lite lagom fel sådär, som konstnärens kontrasterande accent ungefär.
Det är nödvändigt, på något sätt, med natur som står i proportion till ens mänskliga utsträckning. Bara en enda gång tog jag mig för att vandra i fjällen, en ganska meningslös syssla eftersom ingenting förändrades av mina steg. Jag gick i evigheten och stort jag förskräcktes, fjälltoppen därframme förblev lika ouppnåelig, även efter flera timmar. Att stå still i det sublima var storartat, en målning, en bild. Men varje rörelse var som att bevisa sin obefintlighet.
Det är fyrtio år sedan, en septemberdag den gången också och första morgonen låg frost på dvärgbjörkarna. Den andra morgonen låg där snö. Att se in i evigheten är inte mänskligt, det är förminskande.
I den rimligare skogen är man både ifrågasatt och närvarande. Ens steg betyder någonting, stigen för någonstans, man tar del av dess kunskap och landskapet förändras av färden.
De förbaskade trattkantarellerna vill inte alltid visa sig, men bäckar risslar och risen börjar rodna mot den grå mossan. Och det luktar skvattram någonstans ifrån, det är alltid trösterikt – doften av skvattram är sinnesvidgande.
Det andra som skogen tillhandahåller, när den har tillräcklig tyngd, är friheten från historien. Här tjänar de ständiga referenserna ingenting till, det är aldrig samma skog, men den uppför ständigt samma diskussion.Och den har inte frågat efter mig och den avkräver mig inget ansvar. Innan mig existerade den, troligen också efter mig.
Avkopplad, i ordets sanna bemärkelse, träder man alltså ut ur den rimliga skogen till den förvånade civilisationen. Och visar upp sina svårfångade kantareller.