I David Lynchs musikteaterinstallation "Industrial Symphony No. 1: The Dream of the Broken Hearted", från 1990, finns kopplingar till "Twin Peaks". Inte minst
Michael J Anderson – som spelar den lille dansande mannen i tv-serien – och hans envetna sågande i en trästock, ett slags solospår ovanpå Angelo Badalamentis dunkla dissonanser. Med finns även Julee Cruise, den överjordiska rösten på Badalamentis "Twin Peaks"-tema, och ihop med till exempel Isabella Rossellini i "Blue Velvet" är hon sinnebilden av musiken som ledsagar Lynchs universum: en nattklubbs- eller barvokalist – med en framtoning likt en skrämd kanin i helljusbelysning, under en kort drömlik sekund ute på en kalifornisk highway.
I "Mulholland Drive" sjunger Rebekah Del Rio en spansk a cappella-version of Roy Orbisons "Crying" för de enda två i publiken, filmens huvudpersoner, och rösten direktkopplar sig in och ner i dem – och i oss. Även när sångerskan själv svimmar och bärs ut finns rösten rent bokstavligt kvar i rummet. Så fundamentala är ljuden och musiken i Lynch filmvärld – som ett direktverkande gift.
Han är en mästare på att hitta just den där tvingande, mättade audiovisuella legeringen.