Jag fick syn på en liten gul annons i Norrbottens Kuriren som väckte mitt intresse. Norrlands största fotohistoriska samling söker ny ägare, vad kan det vara? Några googlingar senare visste jag besked.
På gaveln i ett hyreshus i Boden går en trappa ner till en källarlokal. Här döljer sig en skatt värdig en stor publik. I skåp och på hyllor förvaras över 4 000 kameror bredvid varandra. Ouppackade lådor lagras på golvet och en svag källardoft letar sig upp i min näsa. Ägare och samlare är Hans Johansson. Han kommer gående emot mig med långsamma myrsteg. Åldern och hälsan har tagit ut sin rätt och han behöver någon som tar över verksamheten. Jag får en guidning genom de olika rummen i källaren. Frågar jag efter en specifik kamera vet han exakt var den är.
Besöket blev en kameramässig odyssé över hela mitt fotografliv. Agfa Isolette, en bälgkamera som var min allra första kamera. Leksakskameran Diana som gav helt oskarpa bilder. Min första systemkamera, Praktica, tillverkades i Östtyskland. På hyllorna låg även Canon AE1, Nikon FM, Minox och Olympus och många fler kameror som har passerat genom mina händer, och naturligtvis även Leican som jag drömde om. Jag tänker på alla bilder som mödosamt och magiskt trollats fram ur dessa ljustäta lådor.
När mitt fotointresse eskalerade var det viktigaste utrustningen. Jag hade järnkoll på marknadens samtliga kameramärken och deras prestanda. Säg mig vilka kameror du har så ska jag säga hur duktig fotograf du är. Naturligtvis är det en befängd tanke som tyvärr har fått ännu större fäste bland entusiasterna idag. Den digitala utvecklingen har teknifierat fotografin på ett sätt som är irriterande. Visst behövs ett bra och pålitligt verktyg men det viktigaste är och har alltid varit seendet. Ser du inte bilderna kan du heller inte ta dom oavsett hur långt teleobjektiv du äger.
Moderna kameror har ju gjort det väldigt enkelt att ta skarpa och välexponerade bilder men fortfarande är det lika svårt att ta bra bilder. Stäng av automatiken, ta med bara ett objektiv och koncentrera dig på motivet istället för på utrustningen. Låtsas att det endast finns 36 bilder i kameran och välj dina motiv och exponeringar med omsorg. Det är begränsningen som triggar kreativiteten.
Det var verkligen trevligt att vandra runt i Hans Johanssons kameramuseum och bli lite nostalgisk för en stund. Jag hoppas verkligen att han får någon som tar över och kan bygga vidare på den stabila grund han har skapat.