”Vi måste värna världsminnen”

Det har gjort innehåll i arkiv politiskt laddade eftersom innehållet i dem är viktiga. Den som kontrollerar arkiven kontrollerar också framtidens historieskrivning.

Av tradition har vi litet ensidigt betraktat dokument och samlingar som nationella angelägenheter; de visar vår historia och händelser i vårt land. Men frågan är om vi kan, och ska, fortsätta att se dem på samma sätt i vår allt mer globaliserade värld?

Under 1990-talets krig på Balkan – med medvetna attacker mot arkiv och bibliotek – myntades uttrycket ”memoricide” för medveten förstörelse av det man kallade ”minnesinstitutioner”. Under det sena 1900-talet skedde stora förändringar i Öst- och Centraleuropa, vilka ledde till krav på återlämnande av arkiv när stater upplöstes. Många arkivarier gjorde stora insatser för att värna sina samlingar.

Unesco lanserade då tanken att det fanns något som är ”gemensamt arv” där det historiska värdet skulle gå förlorat om de delades. År 1992 startade Unesco Världsminnesprogrammet (Memory of the World) – ett expertprogram mot ”kollektiv minnesförlust” – bland annat med ett register över världens mest intressanta dokument, foton, arkiv, bibliotek och samlingar. I dag ingår över 300 dokument och arkiv i registret som till exempel unika medeltida handskrifter, noterna till Beethovens femte symfoni, slavregister, arkivet vid Tuol Slengmuseeet om Pol Pots folkmord i Kambodja men även Anne Franks dagbok.

Att en samling förs in i registret innebär inte att Unesco tar ställning ”för” en viss historisk händelse; det är dokumentet som är intressant. Beslut om att föra in något i registret för Unescos världsminnesprogram kan visa på olika tolkningar av historien. Ett exempel är att Kina och Sydkorea anser att dokumentarv som handlar om Nanjingmassakern och om så kallade comfort women, vilka användes av den japanska armén är värda att vara världsminnen. Japan är emot detta.

Från svensk sida är det avgörande för programmet att världsminnen också visar de negativa aspekterna av historien. För att motverka global minnesförlust måste vi minnas alla delar av historien – att enbart bevara positiva minnen är också ett slags minnesförlust.

Sverige har sex samlingar i Unescos internationella register: Silverbibeln, arkiven efter Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, Alfred Nobel och Emanuel Swedenborg, samt Stockholms stadsarkivs byggnadsritningar. Dag Hammarskjölds arkiv har nominerats av Kungliga biblioteket. För att visa att även vår historia har andra typer av samlingar och dokument än de som visar på enskilda stora personligheter och att vi också har sådant som har mörka sidor bör Sverige framöver nominera även andra typer av samlingar.