Jag har alltid kännt mig glad den här speciella höstdagen. Över mångfalden och uttrycksviljan. Över allt jag kan se och uppleva. I år inte minst över att dansen och Dansinitiativet inviger sin häftiga hemvist. Men allra mest över att jag bor i ett land där livet inte bara behöver handla om att överleva. Där så många har ork och tid och möjlighet att vara skapande. Där vi har mötesfrihet och frihet att uttrycka oss.
Men hur tänker man – vem tänker – när människor motas ut och dörrarna till biblioteket obönhörligt stängs klockan 16.00 denna dag? Och när vädjande förstagångsbesökare sorgsna och upprörda förstår att det inte finns en chans att komma in i Konsthallen efter klockan 16.00.
Vårt fina Kulturens Hus – vår stads hjärta - som borde och kan vara en levande pulserande organism. Hur många gånger har vi inte stått där och häpnat. Va - är biblioteket stängt den här dan? Och fiket? Och Konsthallen? Det kan inte vara möjligt! Just nu när här är så mycket folk och händer så mycket viktigt.
Vilka tänker? Och hur?