Aldrig får man vara riktigt glad, åtminstone inte någon längre tid. Under de senaste decennierna har konstutvecklingen i länet haft god fart framåt. Luleås konsthall, Havremagasinet, Piteås Kaleido och Konstmuseet i Norr har gett hopp för framtiden.
Men så byts drivande personer ut och andra kommer in. Då saktar allt in.
I dagens läge är det flera av nämnda institutioner som inte gör särskilt många knop. Konsthallen i Luleå exempelvis har knappt styrfart med oändligt långa utställningstider och med externa producenter medan Konstmuseet i Norr verkar ha totalhavererat och gått på grund.
Jag trodde att Konsthallen i Luleå hade rekord i att visa väldigt få produktioner under ett år men Konstmuseet i Norr tar priset med endast fem sedan 2018. Det är inte mycket pang för pengarna! I den debatt i lokaltidningarna som uppstått till följd av detta har vi fått höra en uppsjö av bortförklaringar till varför ingenting fungerar som det var tänkt. De politiker som ingår i direktionen för museet tycks inte bara vara okunniga om vad ett konstmuseum står för, utan även oförmögna att styra upp verksamheten.
Bara för att göra en jämförelse med hur det kan vara, vill jag påminna om gamla Konstens Hus i Luleå, som med en lika stor personal som Konstmuseet i Norr kunde genomföra 568 utställningsproduktioner under 20 år i ett gammalt möbelvaruhus och med ett stundom läckande tak. Det blir i genomsnitt 28 utställningar om året, dessutom med ett aktivt pedagogiskt publikarbete, med föreläsningar, kurser, workshops och andra aktiviteter som exempelvis ett antal Bok & Bildmässor.
Sedan Helene Alms avslöjande reportage ”Vad hände med Konstmuseet i Norr” som sändes i P1 – kultur 2020 har inte särskilt mycket hänt. Men det visade med önskvärd tydlighet att det gått politisk prestige i turerna runt museets ledning.
Man vill inte erkänna några felaktiga beslut utan man hänvisar till omständigheter styrda av ett oblitt öde bortom mänsklig kontroll.
Vi är många inom det norrbottniska konstlivet som haft stora förhoppningar när det gäller Konstmuseet i Norr som dynamo i det regionala konstlivet. Som det är nu känns det mer som ett totalhaveri som tar mer kraft än den tillför.
Låt oss slippa fler bortförklaringar. Vi vill se aktivitet. Vi förstår alla var problemen ligger, låt oss tala klarspråk! Om inte direktionen förmår att lösa oföretagsamheten och inkompetensen så borde huvudmännen göra det.