– Förra sommaren var det långt över tusen besökare som kom till Övertorneå bara för att se Aunesgården, så det är bra PR för kommunen, berättar Gudrun Kron som guidar åt Övertorneå hembygdsförening.
Hon visar först loftbyggnaden från 1700-talet, hitflyttad från Raitajärvi by. Loftbyggnaden är en typ av medeltida bondgård som användes som sommarbostad och förrådshus.
Gudrun Kron förklarar varför fönstren har olika storlekar. Föräldrarna bodde på nedre våningen som har ett större fönster på gaveln. De halvvuxna döttrarna hade också ett lite större fönster för de kunde vistas inomhus på dagarna. Pigorna hade ett mindre fönster för att kunna handarbeta på kvällarna och drängarna bara en liten glugg.
– De hade inte ork att göra något efter sitt arbete på fälten, utan somnade direkt, så de behövde inget fönster. Glas var dyrt.
På tomten står också ett härbre, i det här fallet extra tjusigt med svängda timmerväggar. Det finns en bagarstuga, en vedbod och en stor ladugård.
Själva mangårdsbyggnaden är från 1840-talet, upptimrad i Nedre Kuivakangas by. Den har tillhört familjen Aunes och består av fem rum och farstu. Rummen är möblerade som förr.
Pörtet är det stora allrummet med flera funktioner. Det utnyttjades vid matlagning, handarbete, vävning, spinning, slöjdande samt som matrum och sovrum. Det finns en stor bakugn och öppen spis.
I pörtet finns bland annat husbondsparets säng och ett låsbart hörnskåp, innehållande Bibel, psalmbok, katekes och postilla. Även en kista med kaffe, socker och salt brukade hållas låst.
– Husmor hade en nyckelhållare i körteln.
Andra möbler är ett skänkskåp, ett golvur, en långbänk, samt ett kombinerat bak- och matbord. Därutöver finns en mängd olika redskap för sysslorna i huset.
I ett hörn står en så kallad höstol med hö som man kunde stoppa i skorna när det var kallt och en föregångare till gåstolen, där man kunde sätta i sitt barn så att det inte sprang och brände sig på ugnen. I ett annat hörn hänger stallyktan på väggen.
Salen är, precis som ursprungligen, lite finare möblerad med ett motivmålat golvur och vackra kistor.
– Kvinnorna la sin hemgift i en kista. Även mina egna systrar sparade sådant som de sydde i sina brudkistor som pappa hade byggt. När de gifte sig tog de med sig kistan med sakerna och så blev det en fin möbel i deras nya hem.
I Aunesgården finns prov på många allmogemålade möbler. Tornedalen hade egna målare som for runt och dekorerade möbler. En av de mest kända var Paulus Aili. En typisk finsk kista var dekorerad med blåbärsblommor, medan de på svenska sidan pryddes av tornedalsrosor.
Farstukammaren i mitten användes som mjölkrum. På hyllorna står kärl där man satte fil åt alla familjemedlemmar för att göra filbunke till veckans alla dagar. De blå och vita är finska kärl, de bruna är svenska.
Här inne tillverkades smör och ost. Det finns också en extra soffa att sova i.
På vinden finns det ännu fler föremål och möbler, däribland en hel samling med allmogemålade kistor, kiststolar, liksom gamla skidor, björnsaxar och en vägg med vackra linbrädor.
Linbrädan var en traditionell fästmansgåva.
– För att bevisa för blivande svärföräldrar att man duger att ta hand om dottern var man tvungen ge prov på att man var en duktig snidare. Därför var de väldigt fint utsirade, berättar hon.
Detta och mycket annat finns att se i Aunesgården.