Zatoichi

Zatoichi
Royal Bio
Regi: Takeshi Kitano
Manus: Kan Shimozawa
Musik: Keiichi Suzuki
Skådespelare: Beat Takeshi, Tadanoku Asano, Michiyou Ogusu, Yusi Natsukawa, Gudalcanal Taka, med flera

Kultur och Nöje2004-11-17 06:30
Rolf Nilsén
Enligt uppgift så var den blinde massören och obeveklige strids- och samurajmaskinen Zatoichi från början en sidokaraktär i en bok; en japansk anti-hjälte, blonderad, nästan ständigt fnissande men regelbundet också erupterande i skickliga svärd- och våldskonster, som får det att spruta blod som från en fontän.<BR>Zatoichi är på många sätt en rätt märklig sorts film. Tidvis framstår den som så absurd att man undrar vad som egentligen är på gång.<BR>Stridigheter mellan olika maktkonstellationer resulterar i att ett 80-tal (minst) människor dör i filmen. I och för sig på ett så serietidningsliknande sätt att man har svårt att ta det på något som helst allvar, men likafullt: på det viset är det.<BR>Men mellan våldsutbrotten kan filmen också falla in i en helt oväntad form av humor. Helt plötsligt står en kvartett och bara hoppar upp och ner på ett regnigt fält. Och så kommer regelbundet en till samuraj utstyrd och fetlagd jättebaby och springer runt några hus. Prickkastning med vedträn förekommer också, utförda av den blinde massören som för ögonblicket extraknäcker som vedhuggare.<BR>I slutet av filmen erbjuds ett mycket skickligt koreograferat musicalutbrott; en sorts Riverdance-version av kabukisnitt. Där enbart filmens någorlunda goda representanter medverkar. Det blir ungefär samma mentalitet som när de medverkande i indiska Bollywood-filmer regelbundet brister ut i för handlingen omotiverade sångnummer.<BR>Zatoichi pendlar alltså, säkerligen helt medvetet, mellan våldsamheter och humor. Den blinde massören framstår som en japansk landsbygdsversion av Clint Eastwoods The Man With No Name, från 1960-talets Dollar-trilogi, där han askade av cigarillen och decimerade rollistan via några snabba mantelrörelser med revolvern.<BR>Det tar en stund att vänja sig vid den och Beat Takeshis synbart likgiltiga ansikte, när han sitter och spelar en sorts hasard eller ägnar sig åt svärdfäktandets djupare hemligheter, avslöjar ytterst lite eller ingenting alls.<BR>Men ändå: man roas och tappar knappast heller intresset. Om inte annat så kan man ju försöka hänga med i lik-räkningen, vilket vi var några som gjorde på måndagskvällen.<BR>En uppgift som dock inte är alldeles helt lätt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!