Zacke och Sofia om musikrötter

Duo nöje har pratat musikrötter med de båda skivaktuella norrbottningarna.
Den ena växte upp i en träholkslägenhet på Västra Skurholmen i Luleå med sin mamma. Den andra i Gällivare, även om Rävudden i Arjeplog räknas som hemma nästan precis lika mycket. När Zacke nu släppt sitt andra album, Renhjärtat, är det till de gamla hemtrakterna han återvänder. Uppgörelsen med Norrbotten är tydligare än någonsin i hans karriär.
Samtidigt laddar Sofia Jannok för sitt tredje album och talar i senaste numret av magasinet Filter ut om de tvetydiga känslorna över att alltid behöva förknippas med just detta, sina rötter.
Men lika mycket som de norrbottniska skogarna påverkat de båda artisterna, har Michael Jacksons Dangerous och wailandet till Mariah Careys Musicbox satt sina spår.
Till att börja med – hur ser ni på er själva?
Zacke: – Jag ser mig själv som en stolt norrbottning. Jag känner att jag har en viss uppgift att berätta historier om Norrbotten, ingen annan kommer göra det åt oss. Jag känner också att jag fyller ett syfte som norrbottnisk hiphop-artist, att slåss mot en del stereotyper.
Sofia: – Jag är och kommer alltid vara norrifrån och bära sköna nord med mig, oavsett var i världen jag bor. Det är just det jag gör musik om.
Vad är hemma för er?
S: – Rävudden. All värdefull tid jag kan komma ihåg sedan födseln har jag hängt där. Där är det enkelt för mig att bli påmind om att det där vackra, som är tyst och dånande på samma gång, är värt att vara rädd om. Alla borde ha en plats som ger perspektiv de gånger man tror att allt handlar om prylar, facebookevent och arbetstillfällen.
Z: – Jag säger fortfarande att jag åker hem när jag tar planet till LÅ.
Vilken platta har ni starkast minne av från era tidiga år?
Z: – Mos Def:s Black on both sides. Jag hittade skivan helt slumpartat när jag grävde runt som 16-åring på Skivstället och blev helt såld!
S: – Jag måste säga Angelits första kassett, Dolla. Jag härmade de mycket som barn och diggade deras energiska sångsätt. Bandet bestod av unga tjejer så röstläget låg perfekt. Jag och en kompis vann en tv-tävling med deras låt Giddat.
Vilken platta har ni lyssnat mest på genom åren?
S: – Lauryn Hills enda, The miseducation of Lauryn Hill. Den är tidlös och håller i alla lägen. Hennes stil att sjunga behärskar jag inte själv, sånt gör mig alltid fascinerad.
Z: – Jag har lyssnat mest på Cornelis Vreeswijk. Men ingen platta direkt. Jag har gjort en egen playlist med honom som jag går tillbaka till om och om igen.
Vilken låt har förändrat er mest?
S: – Av de mina: Liekkas. Det är en fånig kärlekslåt som jag är rätt less på. Det är inte särskilt ofta jag skriver om det berömda kärlekstemat, men den var min första låt helt solo. Och den respons den fick, och ännu får världen över, ger massa skön flow åt alla visioner om att man kan förändra världen.
Z: – Mos Def, hiphop.
Vilken låt känns mest ”ni”?
S: – Irene, från min andra platta. Det soundet skapade vi under första turnéåren med mitt första fasta band. Samma sound har fått vara ruta ett när jag skulle skapa nästa platta. Den går att göra på alla sätt, från a cappella till storband, oavsett hur så hänger energin alltid med.
Z: – Här kanske jag också ska välja en egen låt. Konsten att släppa taget beskriver nog mitt sinnelag på ett bra sätt.
Vilken platta eller låt har betytt mycket för de album ni släpper nu?
Z: – Just en platta är svår att nämna men det finns några artister som sound-mässigt har inspirerat skivan. The Roots, Cornelis Vreeswijk, Ola Magnell, Kanye West, Pharoahe Monch och Mos Def. Det är de musiker jag beundrar mest.
S: – Jag måste säga två stycken. Dels Bon Ivers låt Perth. Jag fick den skickad av en Facebook-kompis. Jag satt på kustbussen mellan Luleå och Umeå, var PMS:ig och allmänt down och den låten bara öppnade upp en värld av känslosvall. Hela den plattan har ett vemod som jag också bar på en period, när jag inte visste vilket nästa steg jag skulle ta i tillvaron. Det löste sig, och jag lyssnar på plattan än, med aktningsfull värme.
S: – Sedan Florence and the machines Between two lungs. Den bruden har en fantastisk dynamik och råhet i rösten. Den visar att man kan sjunga så, även i pop, man behöver inte hålla tillbaka och bara sjunga så där skört som så många indiebönor gör. Trummorna på den plattan är fantastiska, dånar som en skenande renhjord. Jag har lyssnat på den mycket under mina hårda skidturer när jag spånat på de ilskna låtar som min kommande platta är full av.
Om ni - just nu - bara fick lyssna på en låt två veckor i sträck, vilken skulle det vara?
Z: – Jag har snöat in lite på Pusha T:s Blocka. Den snurrar ganska mycket hemma hos mig just nu.
S: – Jag lyssnar oftast på det sättet, samma låt eller skiva flera år i sträck. Jag blir långkär i musik. En kärlek som varat är till Fever Rays When I grow up. Fulländad. Och just nu-nu är det Elliphants Live till I die som jag har i lurarna konstant.