Young ger tuggmotstånd

Jag är ointresserad av manliga genier som hyllas på grund av gamla meriter.Man kan hitta otaliga myter och biografiska fakta om den 65-åriga kanadensaren Neil Young, men i sammanhanget Le Noise är allt sådant ointressant. Jag skulle älska det här även om Young var debutant. Tillsammans med producent Daniel Lanois skalar Young bort trummor, bas, ja, allt förutom ett rått gitarrspel som strävar lika lite efter fullkomlighet som Neil Youngs känslosamma röst. Albumet är inte ute efter harmoni. Nej, det är ekon och distortioner som dominerar ljudbilden i till exempel den socialrealistiska Angry World. Le Noise har nästan lika mycket svärta som Youngs soundtrack till Jim Jarmusch svartvita western Dead Man. Det är just denna sida av Young som faller mig i smaken. På beskrivningen kan Le Noise verka svårlyssnad. Det är den egentligen inte då Neil Young kombinerar tuggmotståndet med självklara sångmelodier som den i Love and War. Samhällskritiken är inte lika övertydlig som den i Living with War från 2006. Le Noise är i stället poetisk. Och det tackar vi för. Bästa låtar: Angry World och Love and War.