I år nedbantad till två dagar och med världsmusiken som välkommet tillskott fortsätter Kalottjazzen att sprida musikalisk nektar över gränsstäderna Haparanda och Torneå. Kalaset invigs på Musiikkitalo på finska sidan där Ale Möller tillsammans med Mats Öberg på keyboards och Olle Linder på diverse slagverk omgående försätter oss i massiv festivalstämning med sin varmt virtuosa och generöst inkluderande musikvision där afrikanskt, indiskt, romskt, jazz, pop och mycket annat möts så otvunget att allt genreklassificerande reduceras till byråkratiskt nonsens. Ett Ravi Shankarstycke i fusiontappning övergår i ”Vem kan segla förutan vind”, här blåses i plaströr från Statens Trafikverk och en somrigt hymnisk tolkning av Beatles’ ”Here comes the sun” får gåshuden att fylkas på armarna.
I övrigt går fredagen som brukligt i bluesens tecken, och det utbud vi under kvällen får oss till livs i Haparanda Folkets Hus håller föredömligt hög kvalitet och inleds strålande med Lindvalls Lads från Luleå, som genast sätter sig i respekt med lika delar sväng och råstyrka. Efter några skönt träskstompiga nummer får en rockabillyanstruken dänga temperaturen att stiga till bastunivå, varpå folk ställer ölglasen åt sidan för att svettas loss på dansgolvet.
Finska White Knuckles Trio är en skojig ny bekantskap som med ett övermått av humor och attityd levererar ett bubblande hopkok av blytungt smutsiga parafraser på Chicagoblues och New Orleansk voodoomystik med rullande boogiepiano , kobragiftig gitarr och hårddistad, nattsvart grymtande sång. Superbt.
All denna grabbiga blueskompetens till trots är det även i år en ung kvinnlig artist som visar var blues-skåpet ska stå. Erja Lyytinen, Årets artist i Finnish Blues Awards, inleder med att tälja ut ett reverbfyllt gitarrsolo av stor, trasig skönhet, varpå hon och hennes förträffliga band tar oss med på ett lika bluesigt som powerpoppigt giftermål mellan medryckande melodier och mäktiga flodvågor av fuzzindränkt oväsen. Ibland går det på tomgång och somligt känns litet för poppigt insmickrande för min smak men eventuellt tvivel kommer snabbt på skam när lyytinenkapellet i nästa stund röjer järnet i mäktiga bluespsykedeliska improvisationer eller går loss i ett surfmedley av smått hysterisk svängighetsgrad. Wow.
Tyvärr hade jag ingen möjlighet att stanna över lördagen, men en snabb blick i programmet visar att även festivalens andra dag imponerar såväl beträffande kvalitet som variation, med jazziga höjdarnamn, en själfylld kyrkokonsert och en spännande brokad av syriska, senegalesiska, samiska, irländsk-amerikanska och andra tongångar som allt sammantaget bidrar till Kalottjazzens i dessa tider så välbehövligt gränslösa karaktär. Strålande.