"Världen är allt som är fallet". Orden inleder Ludwig Wittgensteins första bok, Tractatus Logico-philosophicus. Wittgensteins texter är ofta dunkla och aforistiskt korthuggna. Han är poeternas filosof, någonstans säger han också "filosofi borde egentligen bara diktas". Kanske återspeglar Tractatus inledningsord, förutom allt annat, varför han ständigt såg självmordet som en möjlighet. De har en realistisk tyngd som kan förlama. Hallå, viljans frihet? Nej, här är Schopenhauer närmre, det enda goda är att inte önska sig något. Lika berömda är de ord som avslutar Tractatus: "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga." På grund av de orden tar man honom oftast som positivist, som en vetenskapens filosof, en tänkare för den som mäter och väger och därutöver ingenting säger. Så var det inte. Kanske var det rent av det motsatta, när boken kom ut skrev han: mitt verk består av två delar, av det som föreligger här och av allt det som jag inte har skrivit. Och just denna andra del är den viktiga. "Endast genom att övervinna dessa satser, kan man se världen på riktigt" säger han i meningen innan det berömda slutet. Hans gåtfullhet och mystik. Just genom att i Tractatus visa på världens gränser och vårt språks gränser visar han hän i riktning mot det osägbara. Som i sin sena filosofi, denna hans förundran över att någonting över huvud taget existerar. Även om man inte kan säga någonting meningsfullt om detta. Det räcker för livslång försjunkenhet.
