En särskild visdom präglar Wislawa Szymborskas diktande. Hennes nya diktsamling fick titeln Nog nu och blev hennes sista och redan i de inledande dikterna tänker man på Ekelöfs ord - non serviam, tjänar icke. I polska originalet inleds de första fyra stroferna med "nie" som betyder både nej och inte. Svårt för översättaren, men Anders Bodegård arbetar som en slags tvillingsjäl och framkallar orden ändå, Szymborskas vägran att infoga sig.
Infoga sig i vad? I falska överenskommelser, i sammanhang som får människan att försvinna, i specifik 1900-tals historia en väldigt stor del av seklets läror och politiska praktik.
"Kommer inte mangrant.
Samlas inte i skaror.
Deltar inte massvis.
Firar inte högljutt".
Dikten inleds som en fanfar men avslutas med en storartad metafor, när det besjungna undantaget i ett buskage finner en bur efter duvor, tar vara på den, inte för att stoppa in nya duvor, utan just därför att den är tom.
Kanske kan man säga att Szymborskas poesi får sin betydelse genom att förena det vardagligt enkla med det universellt giltiga.
Det är lätt att älska henne. Nog nu, orden blev ovanligt profetiska och verkar egendomligt resignerade i ett författarskap som innehållit så stor förvåning.
Den sortens förvåning som utgår från existensen, häpnaden över att någonting finns.
Det är en diktsamling som avbröts inte helt färdig. Och som aldrig leder iväg henne in i sentimentalitet. Livets summa står obestridlig, säreget vacker, ful och nödvändig.
I dikten Så illa tvungna prövar hon Peter Singers fråga, med vilken rätt äter vi djur?
"Vi äter andras liv för att leva.
En mördad kotlett med avliden kål.
Matsedel är nekrolog."
Där hunger finns tar oskulden slut, skriver Szymborska, även de mest finkänsliga poeter måste tugga och svälja, det som har växt, det som har levt.
Denna självreglerande kannibalism hos naturen är svår att kombinera med tron på godhetens Gud, ja ens på den enkla meningsfullhetens väsen.
Den nietzscheanska reagensen lämnar oss ingen ro, viljan till makt, viljan
till liv, utöver andra liv.
Szymborskas poesi behåller sin stora giltighet, den som helar världen. För envar en dag dör någon nära, inledningen till en dikt om den svårbegreppsliga döden, det faktum som drar existentialismens val till sitt yttersta:
"mellan att vara eller inte vara
tvingas han välja det andra".