Ska man verkligen inte få lov att stå på en scen och sjunga och spela gitarr, samt ibland även munspel, utan att för den skull behöva bli kallad för ?en svensk Bob Dylan? eller nåt sånt? <BR>Nä, kanske inte.<BR>Tomas Andersson Wij, drygt 30-årig artist med finstämdheten som sitt vapen i en hård värld och enligt sin egen definition ?en dörr öppen till det förflutna?, har nog råkat ut för just den jämförelsen en eller annan gång.<BR>Själv skulle jag ju kunna tänka mig att associera honom till en gitarr- och munspelande man vid namn Steve Forbert också. En amerikan i den här branschen som ni gärna får öppna öronen för.<BR>Nu är Tomas Andersson Wij i alla fall ute och turnerar bakom sin nya platta Stjärnorna i oss och på onsdagskvällen mottogs han av ett i princip smockfullt kulturcentrum Ebeneser.<BR>Tidigare har han faktiskt gjort en platta som hette just Ebeneser; som en referens till sin uppväxt inom en baptistförsamling, så det här var ju en synnerligen lämplig lokal just för honom och hans medmusiker (piano och gitarr) Mattias Blomdahl.<BR>Och man lyssnar gärna på Tomas Andersson Wij. Han har nämligen ofta saker att säga. Även om han ibland också tenderar att sjunga samma sång om och om igen. Det är liksom bara de nästan omärkligt små nyanserna som skiljer dem åt.<BR> ? Den här lokalen inbjuder till känslosamhet, allvar och stora ämnen, kommenterade han entusiastiskt detta Luleås Ebeneser.<BR>Följaktligen handlade det om modesta, <BR>ibland nästan finstilta och sakrala, ögonblick.<BR>Till det yttre en oftast väldigt stillsam spelning, men spänningarna och även oron, fanns där i alla fall. Närmast under ytan.<BR>Tomas Andersson Wij är knappast nostalgisk, men han sjunger och berättar i alla fall gärna om det som har varit.<BR>Om farfar, den kämpande baptistpastorn. Om sommaren 1977. Om möten, situationer och öden i Stockholms södra förorter som Fruängen och Aspudden, i låtar som Tommy och hans mamma, Sången om dig och mig och Jag ville säga nåt till tröst.<BR>Det är särskilt fint när han, som i Blåa berg, sjunger om en släktgrav för fem generationer i södra Norrland och eftersom han tycks vara innehavare av ett slags intuitiv förståelse för barndomens insikter, så blir allt han sjunger i detta ämne också något betydligt mera än enbart pliktskyldigt äkta.<BR>En hotellnatt i Hudiksvall födde Blues från Sverige och den tillhör det allra bästa som Tomas Andersson Wij någonsin har gjort.<BR>Mot slutet av spelningen, när publiken artigt har applåderat in honom och Mattias Blomdahl på scenen igen, vrider han försiktigt upp tempot något i låtar som Varje slag i mitt bröst och Landet vi föddes i.<BR>Det är inte alls någon dålig spelning, det här. Lite Peter LeMarc light, om man säger så, och då menar jag inte alls att vara vare sig oartig eller klumpig.<BR>Insikterna är många och Tomas Andersson Wij förmedlar dem på ett snyggt och allvarsamt sätt. Kanske tillåts det utpräglat långsamma att dominera helheten på ett alltför massivt sätt, men det där är ju en känslogrej.<BR>I alla fall går det inte att säga något annat än att det här var en stillsamt inlevelse- och stämningsfull spelning.<BR>Om detta är vi (eller hur?) synnerligen överens.
