Way out west - det bästa någonsin

Jag trodde inte att det var kul att gå på festival längre, jag trodde att det var för alltid förknippat med bängel, smuts och misär. Sedan kommer Way out west som en yrvind och blåser skiten ur alla konkurrenter. Nu inser jag hur Luleåkalaset, med världens uruslaste program genom tiderna, har förpestat mitt musikintresse. Way out west är utan tvekan den absolut bästa festival jag någonsin besökt. På alla sätt och vis. Arrangemanget var helt suveränt, med uppstyrd planlösning, bra mat (piss off, langoslovers) och helt suverän stämning. Att gå på Hultsfred brukar kännas som att äta en kall nedkräkt pizza man hittat i soporna. Att gå på Way out west kändes som att äta guld-
pläderade drontägg med tryffelsås. Typ alltså. Jag trodde inte att det fanns så många bra band längre och jag trodde inte att de gick att boka heller. Det var så mycket grymma konserter att se att man fick ångest av blotta omöjligheten. I lördagskväll spelade legenden Neil Young. Jag tror ärligt talat att det är det bästa jag sett i hela mitt liv. Bättre än Dylan, bättre än Tom Waits och bättre än Springsteen. Redan från konsertens första ton reste sig gåshuden och så stod den upp, långt in på natten. Det var så vansinnigt mäktigt, jag vet inte hur jag alls ska kunna beskriva det. Vilka gitarrsolon, vilket ös, vilken sång, vilka tjut! Bandet såg ut som fossiler som fingrade kraftlöst på sina instrument, men de lät som om självaste Gud klivit ner och gett dem den där gåvan. Eller kanske djävulen. När Neil Young redan i andra låten Hey hey, my my sjöng "rock ’n’ roll will never die" var det som evigt självklart. Det var så sjukt mäktigt och nu tror jag det. Det känns avgjort - rocken har vunnit. All annan musik har förlorat. Tyvärr kunde jag inte se hela konserten eftersom att jag själv skulle spela på annat håll. Att gå från Slottsskogen då kändes som att såga av sin egen arm. I fredags spelade Sonic Youth och det var också grymt. Men på ett mer lagomt sätt. Det var långt ifrån samma vansinne som när jag såg dem på Accelerator för något år sedan. Jag tyckte inte det var riktigt lika kul med en sån här stor festivalspelning. Fast ändå är de ju obestridliga kungar av oljud och kommer alltid vara det. Flaming Lips hade dock inga problem med att fylla upp den stora festivalscenen. De hade teletubbies på scen, tre meter höga aliens och en mäktig ljus- och lasershow. Det var grymt. Andra delar av festivalen var säkert också bra, men jag hann inte med dem. För mig handlade helgen egentligen bara om en sak: rocken kommer aldrig dö. Den är bäst.

Way out west - det bästa någonsin

Jag har ledsnat på musik. Blivit mätt och tyckt att det är segt och långtråkigt att se konserter. Särskilt när man måste se hela. Men nu fattar jag att det inte stämmer - det är bara musiken som har varit för dålig. Standarden har varit för låg.