Warhol vänder sig i graven

Den 6 augusti 2008 skulle en av 1900-talets stora popkonstnärer ha fyllt 80 år. Med konservburken, inte återgiven som ett unikt verk utan duplicerad, klev amerikanen Andy Warhol, död 1987, in i konsthistorien. Ett annat av hans mer kända arbeten är porträtt av dåtidens stjärnor. De var screentryck, publicerade i långa serier. Det mest välkända är troligen av Marilyn Monroe. Och kanske är också porträttet av henne det bästa uttrycket för det Andy Warhol vill påstå; att vi alla verkar på en scen.Warhol arbetade med reklam samtidigt som han kallade sig konstnär. En av produkterna var skivomslag till dåtidens vinylskivor, eller konstverk som vem som helst kunde ha hemma. Som det senare beskrevs de i alla fall av samlaren Richard Forrest under vernissagen av den utställning med Warhol-tema som finns på Piteå museum.Med sina dubbla jobb tycktes Warhol räcka ut tungan åt 1800-talets romantiska tanke om konstnärens och verkens unicitet. Men konst är just marknad - i dag söker man högt värderade signaturer och att göra det Warhol ville undvika, fånga personen bakom verket. Ett led i detta är just utställningen, arrangerad av Piteå dansar och ler tillsammans med museet. Den kallas till exempel ovanlig i betydelsen unik då man visar alla kända omslag. Det finns troligen fler men utan signatur som konstkännarna ännu inte identifierat. Men Manhattan c/o Piteå Happy Birthday Andy Warhol! är ett riktigt bottennapp. Bara namnet, den visas ju när karln skulle fyllt år, visar hur man skämtat för att kunna formulera ett tema. Och att sammanföra Manhattan och Piteå därför att stadsplanerna liknar varandra är sökt.Utställningen består sedan av fotografier och någon slags interiör-röra kryddad med uppstoppade djur. Det senare ska vara ett försök att återge The Factory, konstnärens/reklammannens ateljé.Några av fotografierna av Warhol är tagna av Bruno Ehrs. Som 24-åring besökte fotografen New York och The Factory. Då för att han uppskattade Warhols attityd och bildspråk i de tidiga filmerna och fotografiet. Ehrs fick följa Warhol och hans polare på diskotek, en ny slags danshall, och fotograferade den som då var en ikon för honom. - I dag känner jag ingenting. Det försvann jag vet inte när, säger Ehrs. Det var lätt att tycka om den där tiden. Gaykulturen och discomusiken. Folk var på gott humör. Men mest irriterande är ändå kopiorna på skivomslagen. Samlarna Richard Forrest och Guy Minnebach har fotograferat av sina objekt, de massproducerade omslagen, i stället för att låna ut dem. Det innebär att de förlorat i stort sett all doft, och tidsanda. Vad vi ser är en formgivare som lämnar 1950-talets teckningar och går över till 1980-talets färgmässigt mer svulstiga och berättande formspråk. Mer än så är det inte, och man får ut mycket mer av den skrift om skivomslag som Forrest också sammanställt.