Solen stänker ner från himmelen men intrycket på marken är grå dimma. Färgerna bleknar, dofterna försvagas. Kvar blir ett stråk av sorg. Det är människor runt omkring som tynar bort. En blir slagen till marken av en aggressiv cancer som snabbt äter upp allt som var liv och kraft. En annan människa går omkring innesluten i en stor förtvivlan som ingen tycks kunna bryta. Människor som betyder mycket för många, förvandlas och förminskas. De blir skuggbilder som finns men ändå inte. Räknas inte riktigt. Uppfyller inte de krav vi ställer. Är inte med i leken längre. De har släppt taget av hundra olika skäl. Jag åker söderut och letar efter en annan vik, en solig och varm en, där inte dimman härskar. På den resan lär jag mig förstås den självklara och alldeles naturliga klyschan att man inte kan åka bort för att hitta hem. Till slut är det så simpelt ordnat att de här grå dagarna tränger sig på vare sig vi vill eller inte. Och mitt i det jämntjockt gråa finns det alltid plats för krumelurer; en balett som springer in från vänster, ett TjoHej från ingenstans, eller bara en liten strimma hopp. En liten strimma, det är allt som behövs.
