En konst- och antikdyrkare av extrema mått? En febrig kännare det råkat brista för? Snarare någon som velat göra sig en hacka, och utnyttjar det faktum att det finns en betydande marknad för barbari.
Samtidigt förvånar inte uppgiften. Det över fyrtio hektar stora området är påfallande obevakat. Den som verkligen vill stjäla något har goda möjligheter. Staden är lågt bebyggd med slingrande gator, smala prång och gränder. Möjligen bevakar de många besökarna (2,5 miljoner årligen) varandra, men mycket mer än så är det inte. De stölder som en gång skedde vid utgrävningarna får dessvärre sin fortsättning i modern tid.
Än mer förödande för Pompeji, sedan 1997 på Unescos världsarvslista, är emellertid vädrets makter. I regn, blåst och ihärdig sol står denna nationalklenod ute året om. Flera år i rad har det talats om raserade byggnader och murar och efter påtryckningar från EU har nu den italienska staten lovat pengar till ett större räddningspaket. Det är naturligtvis välkommet, men väcker också frågan om hur en sådan här plats egentligen bäst bör bevaras. Om man verkligen ville spara den till kommande generationer, vore väl det mest rationella att bygga ett enormt tak över alltsammans. Vilket förstås vore helt orimligt. Måhända får man i Pompejis fall leva med tanken på alltings långsamma förvittring och förfall, något som visserligen kan dämpas men aldrig på allvar hejdas.
Det finns också en skönhet i ruinerna som skulle gå om intet vid alltför häftiga restaureringar. Det är till viss del en anandets skönhet, vilket kan erfaras vid en vandring genom staden. Där har vi basilikan, en av de viktigaste byggnaderna i Pompeji och ett exempel på pre-romansk arkitektur; där har vi Macellum, den en gång välbesökta marknaden för kött och fisk; där är lupanar, bordellen, vars väggar pryds av erotiska målningar; och där den ståtliga amfiteatern, med över 5 000 platser. Rester av ett folkliv och en offentlighet, visserligen i skuggan av en aktiv vulkan, men precis som hos alla städer med ambitionen att bli kvar länge. Så blev också fallet, dock på ett helt annat sätt än vad man kanske föreställde sig.
Den jordbävning som drabbade trakten år 62 e.Kr. var bara ett förspel inför Vesuvius rasande utbrott i augusti år 79, som förutom Pompeji dränkte de närliggande orterna Herculaneum, Stabiae och Oplontis, i pimpsten, aska och lava. Den som inte krossades av nedfallande stenar kvävdes av ångor eller brändes till döds av den slutliga lavafloden. Några av de panikslagna och flyende invånarna är fångade i gipsavgjutningar av de hålrum deras kroppar lämnat efter sig i det vulkanen spottade ut.
Vad kan ha förmått dem att stanna kvar på platsen trots många föraningar om utbrottet? Kanske trodde man att det, som så många gånger förr, inte var så allvarligt och att vardagens lunk snart skulle fortsätta. Kanske förblindade kärleken till hemmet och staden. En och annan av de cirka tiotusen invånare hann ge sig av men många blev kvar.
Det är anslående denna stilla försäsongsdag i Pompeji: katastrofen var lika för alla. Om man bodde i slott eller koja – och här finns exempel på båda delar – var helt likgiltigt inför vulkanens förintande härjningar. Medborgaren i Pompeji stod inför en mäktig utjämnare, en stor demokrat.