Allan Edwall var en av våra stora svenska artister. Något mindre känd än vad han var som skådespelare var han som sångare och låtskrivare. Säkert fick han postum draghjälp som detta när Stefan Sundström spelade in en skiva med Edwalls låtar. Och nu gör alltså Bengan Janson detsamma. Bengan Janson är mest känd som Bengan i Kalle&Bengan (med Kalle Moraeus). Eller som medlem i Östen me’ resten. Det är mer eller mindre omöjligt att inte jämföra med tidigare nämnda Sundström spelar Allan, ty Edwall tillhör inte riktigt den svenska visskattens kanon. Det är inte så många som gjort versioner på hans sånger. På sätt och vis är det synd men på ett annat fullt begripligt. När man hör låtarna utan Edwalls sorgliga röst, utan hans sorgsna uppsyn på skivomslaget förminskas de lite grann. Där Stefan Sundström visserligen respektfullt gav sig i kast med att förnya och modernisera Den lilla bäcken blev det inte helt bra. Betyget blir detsamma när Janson tar sig an den, men av helt andra anledningar. Ett vördnadsfullt jazzkomp (signerat Trio X,) och Jansons tonsäkra men opersonliga röst gör hissmusik av det hela. Jag ser framför mig en söndag i en skolaula, medelålder 55 och biljetter som är alldeles för dyra. Samtidigt, det finns inget att invända när det gäller sångerna i sig. Och som kulturgärning är det förstås okränkbart. Allt som gör att fler får upp ögonen för Allan Edwall som den renässansmänniska han var är värt en eloge. Synd bara att ingen gör det så bra som i den här skivans avslutning Misse: Janson på dragspel och Allan själv på sång. Då är det magiskt.
