Vonnegut rasar över USA

Kurt Vonnegut kräver inga teoretiska krusiduller för att bli läst. Han är rak som en hamburgare, men förhoppningsvis nyttigare. Och bittrare i smaken, det ironiska leendet stelnar ofta i en smärta över att världens största stat också är världens dummaste.
En man utan land heter 84-åringens senaste bok, titeln är satt med vilda-västernstil i nationella, eller ska man säga patriotiska färger? Där tar nog patriotismen slut, Vonneguts raseri över det Amerika som sänker världen i en skugga av krigshets och rädsla är nämligen utan gräns.
Hans amerikanska rättframhet gör kritiken oförsonlig, det är inte européer som med sin svalka och distans förmår kritisera Amerika hårdast, det gör de helt själva. Lyssna på några teser: "Företag borde få lov att göra precis vad de vill göra: muta, förstöra miljön litegrann, sätta priser hur de vill, lura dumma kunder, hindra konkurrens och plundra statskassan när de blir panka. Det är riktigt. Det är fri företagsamhetDe fattiga har gjort väldigt mycket fel annars hade de inte varit fattiga, så deras barn borde ta konsekvenserna. Det är riktigt. Amerikas förenta stater kan inte förväntas ta hand om sitt eget folk. Det är riktigt Den fria marknaden ska göra detDen fria marknaden är ett automatiskt rättsystem".
Det är inte bra att läsa Vonnegut samtidigt som den nya regeringen i Sverige börjat sjösätta sin variant av rättvisa gentemot arbetslösa och Djursholmare. Det blir alldeles varmt i huvudet.
Vonnegut står för sin tradition, den stavas Mark Twain, Abraham Lincoln och Jesus. Den öppna avskyn reserverar han för presidenten och Amerikas ledning. Det dubbelbottnade, ironin alltså, reserverar han för allting annat. Förtvivlan tillägnar han miljön och människans framtidsutsikter. Förbrukning av fossila bränslen har ingen vän i Kurt Vonnegut.
Tonfallet är genomgående mörkt, ibland bittert i denna lite osorterade klippbok med aforistiska utbrott. Kan någon klandra honom? "För många år sedan var jag så oskuldsfull att jag fortfarande ansåg att det var möjligt för oss att bli det mänskliga och förnuftiga Amerika som så många av mina generationskamrater drömde om". Bitterheten är berättigad, ibland svartnar det när man tänker på den universella dumhet som ligger bakom - exempelvis Irakkriget.
Världen hade faktiskt varit en säkrare plats om detta krig inte hade inletts. Inte för att Saddam Hussein är berättigad, inte för att terror är acceptabel. Helt enkelt för att usla diktaturer måste bekämpas med klokare, mer långsamt verkande medel. Och såvitt jag vet var inte Irak i krig med USA? Nu har man skapat den terror man drog ut för att förinta och allt talar för att man ganska snart måste dra sig tillbaka. Stor seger, många döda. Så varför skulle inte Vonnegut, som faktiskt kämpade i rättfärdiga krig i sin ungdom, vara bitter?
"Det kanske är så att jag inte längre kan skämta" skriver han i slutet av sin bok, och så börjar han skämta ohyggligt roligt om den tid när han var återförsäljare av Saab i Massachusetts. Jag är lite känslig på den punkten, men förlåter honom efter scenen där tvåtaktaren lägger hela staden Woods Hole i avgasdimma och därigenom förhindrar Vonnegut från att få nobelpriset.