Viva, Almodóvar!

Pedro Almodóvar har under det senaste decenniet lyckats med konststycket att göra smal film som lockar bred publik. I Brustna omfamningar bjuder Almodóvar på en behaglig rätt där både film noir och melodram ingår i receptet. Återigen får vi stifta bekantskap med regissörens kärlek för en stark och tydlig färgpalett. Man kan identifiera en Pedro-film på tio sekunder (även om man inte hör det spanska språket). Så tydlig är hans stil.Dessutom får vi (än en gång) se en skymt av Penélope Cruz yppiga bröst. "Ja, jag är gay. Men jag älskar bröst", sa Almodóvar på Cannes-festivalen för några år sedan.Han kommer förstås undan med sådana detaljer utan att framstå som extremt gubbsjuk.Brustna omfamningar är delvis en metafilm, alltså en film om en film.Huvudfiguren är en blind regissör som kallar sig själv för Harry Caine. Historien klipper mellan en ramhandling i nutid och tillbakablickar som utspelar sig kring 1994. Vad är det för tragisk händelse som gjort Harry Caine blind och, förstås, lagt hans filmkarriär i spillror?Sakteligen tvinnar Almodóvar ihop ramhandlingen och tillbakablickarna till en historia som innehåller svartsjuka, svek och lögner. Ett dödsfall spelar också en avgörande roll. Mer än så vill jag inte avslöja eftersom det riskerar att förstöra din filmupplevelse.Almodóvars film är gripande och engagerande utan att vara en gråtfest. I stället kryddar han många scener med mycket humor. Det är lustigt hur han kan mjölka filmiska beståndsdelar som använts hundratals gånger tidigare och ändå få dem att framstå som hans egna. Ett avslöjande mot slutet (du kommer att förstå vilket) känns dock onödigt.Brustna omfamningar är en av de bättre filmer som Almodóvar gjort under 2000-talet. Det gör mig glad att filmen har fått en tillräckligt bred distribution på bio för att kunna nå hit. Viva Almodóvar!

Viva, Almodóvar!

Brustna omfamningar Regi: Pedro Almodóvar Skådespelare: Penélope Cruz, Llu’s Homar, Blanca Portillo m.fl. Premiär i kväll på Filmstaden.