I jämförelse med andra norrländska småstäder har Boden haft ett relativt blomstrande konstliv. Länslasarettet och stadens alla regementen behövde utbildat folk. De kom oftast söderifrån och hade med sig kulturella vanor och traditioner. Samtidigt som staden expanderade blomstrade folkbildningen i Sverige. Konsten var enligt den tidens sätt att se en viktig byggsten i folkhemsbygget, en angelägenhet för folket. År 1941 gick, i HSB:s regi, utställningen God konst i alla hem på turné i landet, från Kiruna i norr till Ystad i söder.
1947 startar riksorganisationen Konstfrämjandet sin verksamhet. Tidskriften Folket i Bild, som kom till i mitten av 30-talet startade FiB:s konstklubb 1948. Arrangörsföreningar bildas över hela Sverige under 1940-talet. I Boden startade konstgillet sin verksamhet 1942. Konstgillets aktiva utställningsverksamhet och en köpstark publik med kulturella vanor var den mylla där lokala konstnärskap började gro. Ett namn i det sammanhanget är June Montana Lorentz, född i Butte i Montana 1915 av svenska föräldrar.
Sedan pappan dött kom hon tillsammans med mamman att flytta till Boden, där hon växte upp. I utställningen har hon två bilder som höjer sig över de andra, en bild av en gata med hus på ömse sidor och ett inkännande porträtt av en yngling. Lorentz startade tillsammans med Bertil Linné studiecirklar som för många blev starten på deras konstnärliga karriär och utgjorde grunden till det vi i dag känner som Bodenskolan. Det var en lös gruppering om 14 konstnärer som möttes i en intressegemenskap kring konsten. Nu, efter att alla har gått ur tiden, har de uppmärksammats som en viktig del av den norrbottniska konsthistorien. För två år sedan visades en samlingsutställning av Bodenskolans konstnärer på Havremagasinet. Årets utställning är utlånad av bodensarna själva. Hela plan 6 i byggnaden utgörs av deras verk. De första bilderna man möter vid en rundvandring i utställningen är John Thorgrens. Denna genuina målare är utan tvekan ett av de tyngre namnen i Bodenskolan.
Han studerade måleri hos Otte Sköld i slutet av 1940-talet. Till Boden kom han som stamanställd på A 5. I slutet av 1950-talet flyttade han söderut men kom tillbaka till staden 1991. Före sin död donerade han hela sin konstnärliga kvarlåtenskap till Bodens kommun.
Thorgren hade en själsfrände i Ingvar Jigrud. Båda var från Åsele och hade likartat måleri, tyvärr kommer inte Jigruds måleri riktigt till sin rätt i den här utställningen. Undantaget är dock målningen Ödelandet, i den känner man igen koloristen Jigrud.
Gösta Näswall visar även han fina koloristiska kvaliteter i den lilla målningen Vinterdag i Boden.
Hjalmar Rönnbäck var lite av en konstnärlig mångsysslare som varken var främmande för måleri, skulptur eller grafik. I den här utställningen utmärker han sig tydligast med en målning av vrestallar vid en havsstrand samt en liten pastellteckning i höstfärger. Månne från hemorten Svartbjörsbyn? Mitt emot honom har man hängt Rune Wanlers målningar. Dessa bilder är från 1970-talet och gör inte Wanler rättvisa, med vetskap om att det finns så många bättre bilder av honom i omlopp. Hans vilande modell är dock intressant. Det är en mycket äldre bild, från den tid då han hade ett mer puristiskt anslag. Då renodlades ytorna och färgerna klingade mer som ackord än som upplösta färghärvor.
På baksidan av Wanlers vägg hänger Bror "Brockas" Zackrisson, något av en surrealist med ett mycket egenartat bildspråk. Den tidiga purismen var en 1940-50-talsföreteelse med konstnärerna Torsten Jovinge och Helge Linden som inspiratörer. Både Rune Wanler och Stig Winnerskog skolades i detta måleri i Stig Sandbergs studiecirklar på 1950-talet innan de fann sina egna uttryck. Stig Sandberg var för övrigt Montana Lorenz’ protegé. Hon såg till att han kom iväg till Paris och Spanien på studieresor.
Sandbergs vägg i utställningen visar vilken fantastisk färgkänsla han hade och hur han kunde harmoniera och balansera färger mot varandra. Det är roligt att även få se ett par bilder från hans tonår. Bilden Uppsalaslätten som han målade som 19-åring vittnar om sann begåvning.
Nestorn i Bodenskolan är Bertil Linné. Han har två väggar i utställningen med bilder som spänner från studietiden fram till 1990-talet. Linné stod för ett erfaret och drivet måleri som bara blev bättre med åren. Vyn över Sävast med snöfläckarna mot de ockrafärgade fälten och med caputmortumtonerna i slydungarna förmedlar vårvinter ända in i benmärgen. Man känner dofterna och kallfukten. En annan som står ut på ett kraftfullt sätt är Jean Carlbrandt med bilderna Jubilaren och Vinterträdgården för att inte tala om det träffsäkra självporträttet. Även Jan-Olov Marner förtjänar respekt för sina fina stilleben och små stämningsbilder. Sven Bohmans habila och lågmälda måleri är ett uttryck för hans egen personlighet, men man går lätt förbi just de här bilderna. Detsamma gäller Gösta Hedström. Han var en virtuos på torrpastell, men jag kan inte påstå att bidragen i den här utställningen sätter några spår i mig som betraktare.
Greppet med att visa Bodenskolans konstnärer är en bra idé. Det ger en lokal förankring samtidigt som det sätter fokus på en dynamisk period i kommunens utveckling. Bodenskolan är en bra grund att stå på när man satsar för framtiden, varför inte ett lokalt konstmuseum?
Det är en fastslagen sanning att varje krona satsad på kultur ger mångdubbelt tillbaka!