Vitalt spel i nattstånden historia

Sugar Av: Peter Stone, Jule Styne och Bob -Merrill Regi: Georg Malvius Medverkande: Evelyn Jons, Alexander Lycke, Erik-André Hvidsten, Margareta Gudmundson, Mats Pontén, Lars Lindström, Jesper M. Sjöberg, Markus Lytts, Emma Klingberg, Lisen Ellard, Emmie Eriksson Asplund, Lisa Hennix, Britta Ingmarsdotter, Hanna Isaksson, Sofia Jannok, Helena Sydberg, Lovisa Wallerström, Gustav Annerblom, Marcus Carlén, Johannes Edvardsson, David Lundqvist, Jens Nilsson, Niklas Olsson Säwström, Johan Samuelsson, Martin Sundbom Orkester: Mikael Långs, Patrik Engelberg, Jerry Ericsson, Jonathan Lundberg, Henrik Sjöberg Scenografi och kostymtecknare: Ellen Cairns Koreograf: Jüel Nael Kapellmästare Mikael Långs Det hela börjar som en svartvit gangsterfilm. Ruta efter ruta fladdrar fram där på scenen, vi iakttar ?mormors begravning? ? lösenordet för att få komma in på lönnkrogen ? där liket fått ge plats för flaskor. Förbudstid råder i 1920-talets USA och gangstergängen härjar. Tiden var också explosiv på andra sätt. Kvinnorna tog plats i offentligheten, konsten, kulturen och arkitekturen sökte nya vägar, liksom musiken och dansen. Människor vände sig bort från traditionen, bort från krigets elände och mot ett mer demokratiskt synsätt på tillvaron. Mot den fonden utspelar sig musikalen Sugar, som bygger på Billy Wilders berömda 50-talsfilm I hetaste laget, där Marilyn Monroe gjorde den minnesvärda rollen som Sugar Kane Kowalczyk, vokalissa i en damorkester som spelar jazz ? en musikstil som kanske mer än något annat speglar 1920-talets anda och atmosfär. Musikalversionen av filmen gjordes först på 70-talet av trion Peter Stone, Jule Styne och Bob Merrill. Den kvinnliga jazzorkestern blir ett utmärkt gömställe för de båda arbetslösa musikerna Jerry och Joe som befinner sig på flykt undan gangsterkungen Spats Colombo. Plötsligt har de förvandlats till Daphne och Josephine, med allt vad det innebär av korsetter och silkesstrumpor, klänningar och ljusa röster. Självklart blir de förälskade i den lite vilsna Sugar, med ett hjärta av guld och en fickplunta i silver. Musikalkomedi må vara publiktillvänd underhållning, men är kanske samtidigt något av det svåraste man kan göra på en scen. Komponenterna i bygget är många och allt ska fungera i sekunden. Det gäller att vara snabb i vändningarna, timingen måste vara total. Det är lätt att inse att det är ett gäng verkliga proffs som ligger bakom uppsättningen ? regissören Georg Malvius, scenografen Ellen Cairns, koreografen Jüri Nael och kapellmästaren Mikael Långs. De behärskar inte bara sina respektive gebit ? de är också goda pedagoger som får en ensemble, som förutom några professionella musikalartister och dansare till stor del består av nybörjare, att lyckas med den svåra uppgiften. Det är imponerande. För uppsättningen lever, ensemblen är sprittande i sin entusiasm och glädje, och huvudrollsinnehavarna vet vad de gör. Ellen Cairns scenografi bjuder med några enkla grepp på en hel värld av miljöer och tidsmarkörer. Hon står också för kostymerna och som en ext-ra krydda kan en trogen besökare på Norrbottensteatern le igenkännande åt bekanta plagg från tidigare uppsättningar. Ska man klä upp en ensemble på 25 personer i en musikal med hur många klädbyten som helst gäller det att leta igenom kostymförråden. De många stora dansscenerna rymmer också individualitet. Jens Nilsson tillför alltid något extra. Liksom Martin Sundbom, som lyckas peta in en lysande Don Corleone-imitation mitt i storhopen av gangsters. Lovisa Wallerström är absolut närvarande på scenen, går inte att missa, liksom många av de unga dansarna. Här finns en obändig kraft och en energi som sträcker sig långt över scenkanten. Dansaren Jesper M. Sjöberg är Spats Colombo personifierad och Joe, Alexander Lycke, har har ett lågmält allvar i sitt spel som gör honom mycket trovärdig. Mer problematisk är då Erik-André Hvidstens Jerry/Daphne, som trots sin inbjudande charm blir nog så buskisartad tecknad, något som dock ordnar upp sig i andra akten, när täckelsen faller och Jerry blir en människa. Sugar är och förblir en schablon som man aldrig riktigt kommer nära, hur gärna man än vill. Det beror inte på Evelyn Jons, utan snarare på manus. För här kommer problemet med denna musikalkomedi; som historia känns Sugar nattstånden och inte så lite mossig. Allt har sin tid, till och med skämt har ett bäst-före-datum. Det är helt enkelt svårt att 2005 se något roligt i att unga vackra kvinnor inget hellre vill här i livet än att gifta sig med smått senildementa miljonärer och att det ?kvinnliga? mest består i att fnissa i grupp och utstöta pipiga ljud ? sen får uppsättningen vara hur väl genomförd som helst. Historien angår mig inte, rör mig inte i ryggen. Har vi inte mer angelägna historier att berätta på våra scener i dag, kan inte ungdomar få bjudas in till sceniska sammanhang med viktigare saker på hjärtat än det här? Visserligen blir det en punchline på slutet som rättfärdigar en del och också ett modest och lite ofarligt queertema som möjligen kan föra tillbaka berättelsen till samtiden, men det räcker inte. Den nya kvinna som föddes där på 20-talet finns inte längre. Tiderna har förändrats. När ska det gå upp för Norrbottensteatern?

Vitalt spel i nattstånden historia

I lördags hade musikalen Sugar premiär på Norrbottensteatern. Ensemblen och personerna bakom uppsättningen får beröm, men förmår inte dölja att historien känns nattstånden och minst sagt mossig.