Visuellt och vattenburet

Torrnålsgravyren är den mest omedelbara grafiska tekniken. Konstnären ristar direkt in sin bild i en plåt med ett gravyrstål, färgar in den, torkar av överflödig färg och gör ett tryckavdrag på papper via en press. Den färg som fastnar i ristningarna får en karaktäristisk sotig och sårig linje med djup svärta. Grafikern Lisa Andrén, som delar stora salen i konsthallen med målaren Maria Vedin Laaksonen, har ägnat en stor del av sitt konstnärskap åt torrnålen. Fundamentalistiska grafiker brukar säga att all bildinformation skall ligga i plåten. Sådana uttalanden tycks inte bekomma Andrén. Den rutin hon har tillägnat sig under åren märks tydligt i bildernas gråskalor. I stället för att med ristningar skapa gråskala i plåten så åstadkommer hon gråtoner genom selektiv avtorkning inför tryckmomentet. Det gör att varje enskilt tryck, trots mångfaldigandet, skiljer sig en smula från de andra. Ett sätt för grafikerna att tillfredställa marknadens och samlarnas krav på unicitet. Vilket, oaktat själva bildupplevelserna, är en av de ekonomiska drivkrafter som håller konstlivet igång. Många av Andréns bilder handlar om vattenburna företeelser. Segelbåtar, strandhugg, kajaker, motivsfärer som måhända tangerar egna fritidsintressen, men det tycks inte vara själva motiven som fascinerar utan mer emblematik och placeringar på bildplanet. Ibland ter sig bildelementen mer som skrivtecken än som bilder. Med ett väldigt stiliserat, ja i mitt tycke på gränsen till manierat, bildspråk söker hon förenkling. Hur länge kan man odla sin stil, hur långt kan man driva den utan att plagiera sig själv? frågar jag mig. Jag tycker mig redan för decennier sedan ha sett, kanske inte själva motiven, men väl förhållningssättet och rutinen. Själv uttrycker hon att hon vill "skala av för att skärpa uttrycket". Den argumentationen kan man naturligtvis köpa men det är inte det som ger mig problem utan det är bristen på spänst i uppteckningarna som förtar mina upplevelser. Ju mer avskalat ett bildspråk är, ju mer jag litar på linjen desto mer precision och is i magen krävs i den för att bära uttrycket och det är det jag saknar. Grafikbilder kräver en närhet i betraktandet och det var ett klokt drag av Konsthallen att föra samman Maria Vedin Laaksonens akrylmåleri med Andréns grafik i den stora salen, eftersom det krävs stora format för att bemäktiga sig rummet. Det hade annars blivit en rätt enahanda hängning. Vedin Laaksonen kallar alla sina målningar för Naturögonblick. Man kan likna dem vid ett slags actionpaintings där hon på en flödigt blommande imprimitur stänker, spiller, plumpar, häller och dräller färg. Även om tillfälligheter till synes spelar in i bilduppbyggnaden så är den här typen av måleri ändå till sin karaktär fyllt av medvetna estetiska överväganden. Utsnitt, färgval, formappliceringar, ytverkan och kontrastverkningar samverkar till kompositioner som lätt skulle kunna jämföras med musik. Där finns färgackord, klanger, harmonier, rytmer och melodislingor som tillsammans bildar den visuella upplevelsen. Lika lite som man avkräver musik betydelser och föreställande så kan man inte heller kräva något annat av dessa bilder. De föreställer ingenting annat än färgimpressioner och det kan gott räcka med det. Vedin Laaksonen har en fin färgkänsla i många av sina bilder vilket ofta för tankarna till naturföreteelser. Man associerar lätt till skogliga färgpaletter som i bilderna Naturögonblick 18, 19, 20 eller till mossor, lavar eller varför inte algblomningar som i bilden Naturögonblick 11. Den allra vackraste färgsättningen finner jag i den lilla bilden nr 10 där en varm gul-röd imprimitur i botten spelar mot plumpar av grått i olika nyanser och med tre lila accenter som klingar som rena klockklanger i det grå-gulröda formbruset. Det är visuell musik.