Detta låter sig sägas, och det görs allt som oftast, men det är lätt att läsa in landskap i Bengtssons bilder och man kan fråga sig om det hade det gjort någon skillnad om målningarna hade refererat till landskap? Landskapsmåleriet är ju en genre som betraktats med en viss nedlåtenhet bland dem som tar sig tolkningsföreträden och då låter det ju kanske bättre att säga att bilderna inte föreställer något annat än sig själva. Motiven är ju endast en förevändning för måleri. Det intressanta är ju inte i första hand vad det sägs föreställa, utan hur färger och former korresponderar med varandra. Bengtsson arbetar mycket med horisontalt och vertikalt lagda färgytor, likt lapptäcken, och som bitvis accentueras av randiga och ruffiga nätliknade texturer. Det finns en tröttande formupprepning i det att många ytor är likformiga i storlek och i valör. Jag får intrycket av något obestämt, ogenomträngligt och kompakt i bilduppbyggnaden, som täta flätverk en bit in i bildplanet. Ögat finner ingen vila eller tillåtande översikt. Ogenomträngligheten stänger ute och jag sugs inte in i bildberättelserna. Intrycket blir som att stå inför en ogenomtränglig slyskog. Kanske jag missar något, men erfarenheten har lärt mig att det jag möjligen vinner i väg förlorar jag i energi, och det är ju inte heller givet att det döljs något mer bakom snåren. Precis som ute i det fria, så går jag hellre runt än att jag försöker bana mig väg igenom slyn.
I Galleriet hänger Aron Rantatalo som monchichi-figur i naturlig storlek i form av en polyuretanskulptur iklädd syntetpäls. Det är ett verk som han tillverkade under sin studietid på Konsthögskolan. Man kan konstatera att han där lärde sig att ta betalt, men han måste ha missat lektionen då man lärde sig spänna dukar. Nonchalans betalar sig aldrig. Sedan dess har han varit Luleå kommuns ateljéstipendiat på Kronan under ett år och detta är hans stipendiatutställning. Förutom ytterligare två objekt, en Sexårstand i ram redovisad som en katolsk relik och en skulptur av en avgjuten spädgris i en barnkista Budapest pig, utgörs utställningen av bilder på duk. Tanden återkommer även i målad form iklädd kalsonger med Y-front. Det är rolig bild men inte mycket mer. Ett lödigare måleri möter jag dock i bilderna Kött och i titelverket Transition, här visar Rantatalo att han är en driven målare. Den förstnämnda bilden av en entrecote är mästerligt målad. Fett, hinnor och köttexturer är formidabelt återgivna. Det för tankarna till popkonstens pionjärer som exempelvis James Rosenquist som från början försörjde sig som reklam- och affischmålare i kolossalformat. Dessa målare kunde sitt hantverk där form och innehåll bar varandra.
Det kan man emellertid inte säga om de utställare som intagit Konsthall II och III. SIMKA kallar sig duon som består av SIMon Häggblom och KArin Lind. De visar videofilmer och skulpturala former i bägge hallarna. De är mest kända för att de blev åtalade för att ha borrat hål i klipphällarna i naturreservatet Öja-Landsort och ställt upp ett antal små gula plasthusformer i landskapet. Det blev nyhetsrubriker i medierna och rättegång. De friades i tingsrätten men domen överklagades och de förlorade i hovrätten. Paret överklagade till högsta domstol men hovrättens dom fastslogs. Jag lägger inga synpunkter på det, men hela processen bevakades intensivt av medier. Spaltmetrar skrevs, för och emot, det hela. De närmast sörjande snyftade och vänner av ordning rasade. Det är som det brukar vara när konsten skapar rubriker, men man frågar sig om detta är kvalitetskriteriet som gäller för angelägen konst? Om detta kvalificerar för utställning på konsthallen? Det förs ingen diskussion om verkshöjd eller rättare sagt brist på verkshöjd. Videon Yellow Hop och installationen Rådet i konsthall III är en kommentar till rättsprocessen och med texter försöker man i prosapoetisk form komma med något slags förklaranden. De är lika fyllda av snömos som de övriga utsagorna. Skulpturgruppen Rådet är i mina ögon rent undermålig i form och kan knappast ge duon någon som helst upprättelse. Den skulle aldrig klara juryn ens i folkhögskolornas vårsalong. Videoverken upplever jag som pinsamt amatörmässigt teatrala, med en dramaturgi till synes hopkokad för stunden. Det dunkelt talade/genomförda är det dunkelt tänkta.
Ibland tycker man att det borde det finnas utrymme att åtala för visuell nedsmutsning?