Visuell fest med Burton i Underlandet

När jag såg trailern till Alice i Underlandet slog det mig att detta kunde bli den ultimata 3D-filmen. Min tanke var att berättelsen är så absurd att det aldrig skulle kännas omotiverat med föremål som far som projektiler genom biosalongen. Men Burton är (liksom James Cameron var i Avatar) förvånansvärt återhållsam med 3D-effekterna. Djupet finns där hela tiden, men möjligheterna med den nya tekniken överanvänds aldrig. Det är jag tacksam för. Rent visuellt blir jag ändå överrumplad av alla synintryck som fräter sig fast. Johnny Depp (Hattmakaren), Helena Bonham Carter (den röda drottningen), Mia Wasikowska (Alice) och de andra mänskliga rollerna känns aldrig inklistrade i den älskvärt galna världen som skapades av författaren Lewis Carroll redan på 1800-talet. Johnny Depp fortsätter att spela kufiska sidofigurer som ändå på sätt och vis står i centrum. Trots den galna hatten, de gröna ögonen och det blodfattiga blekansiktet överraskar han inte som han gjorde i Pirates of the Caribbean och Kalle och chokladfabriken. Depps något undanskymda insats kräver att Mia Wasikowska i titelrollen behöver kompensera och det klarar hon inte fullt ut. Nu gnäller jag kanske lite för mycket. Alice i Underlandet är ögongodisets belgiska choklad och efter upplevelsen känner jag mig visuellt upprymd. Synd att pralinerna inte innehöll så mycket mer än ett tomt (men välsmakande) skal. Så kan det ibland (rätt ofta faktiskt) vara med den visuella mästaren Tim Burton. Behöver jag dra storyn? En vit kanin lockar ner Alice i ett hål i marken. Resten är litteraturhistoria.