Visst lever Elvis Presley

Publiken bjuds på en väl genomtänkt show, som serverar Elvis hela karriär i en snygg förpackning. Första akten domineras av Baymoore som tolkar Elvis tidiga låtar uppbackad av entusiastiska Swedish TCB Band och kören Swedenaires. Han är stabil och självsäker, och de gästspel som Åberg gör är lite trevande och inte lika uppenbart publikfriande. Efter en halvtimmes paus har dock också Åberg hittat hem, och i den andra akten tar han nästan över helt, även om försöken att efterlikna kungen av rock ibland är lite för påtagliga. I Always on my mind blir sydstatsamerikanskan mer ett talfel än en dialekt, och vad som kunde ha varit ett av showens mäktigaste nummer reduceras till ett godkänt. I stället blir den
andra aktens höjdpunkt Åbergs energiska version av Suspicious minds, som orsakar en hel del spontandans i stolarna runtom i salen. Två och en halv timme är lite väl långt för en sådan här tillställning, även om det är själve kungen av rock’n’roll som ska hyllas. Ett långt julsångspotpurri känns till exempel som en onödigt sömnig transportsträcka mot målet, och USA-patriotiska An American trilogy med stjärnbaneret i bakgrunden är kanske inte jätteaktuell i Sverige år 2009. Till avslutande Johnny B Goode och Can’t help falling in love har dock stämningen höjts igen och Baymoore och Åberg tackas av med stående ovationer från en nöjd publik. Elvis Forever är ett passande namn, för visst är det lite av kungens odödlige ande som vilat över Kulturens hus i kväll.

Visst lever Elvis Presley

Stora salen är i princip fullsatt av 50-talsnostalgiker när Jack Baymoore (egentligen Kent Vikmo) intar scenen för att inleda den hyllning till Elvis Presley som han och forne Sikta mot stjärnorna-vinnaren Henrik Åberg just nu turnerar med.