Visst finns där mening

Landscapes
Inte mycket är nytt under solen. Eller så har varje nyfödd dag en egen mening beroende på vilka delar som kombineras, eller ingen betydelse alls. Du bestämmer. Så där som konstnärer under senare decennier också helt velat lämna över tolkningen av sina arbeten till publiken och därmed frånhända sig sitt avsändande. Till dessa tycks konstnärsgruppen Diagram höra. Den som söker ett berättande i den meningen att konstnären tycker sig ha något att delge, bör därför undvika deras utställning i Luleås konsthall. I Landscapes, som utgörs av ett urval skulpturer ur en större samling, finns dock en del att se på. Varje verk går att uppfatta som en scen, men skulpturerna är lika gärna helt abstrakta med geometrin som klangbotten där sfären, kuben, diagonalen, cirkeln och rektangeln är former som återkommer. Färgerna är rena och avskilda med svart och vitt som fond. På elementen som skapar rörelse i verken kompletteras de av guld, rött, turkost och orange. Allt fortfarande avgränsat, detaljerna är som regel helt enfärgade. Känslan av att stå inför en scen beror i sin tur på de små figurerna liknande tennsoldater eller de vi ibland får med kexpaket, som fått bilda färgfälten i verken. De föreställer människor i olika situationer, i olika kläder och i olika aktiviteter. Men konstnärerna säger redan inledningsvis till besökaren att scenerna saknar betydelse. De skulle då närmast kunna vara arvtagare till 1950-talets konkretister i Sverige. Också de sökte under en period att göra bilder som ingenting föreställde. Men om de förra reducerade verkligheten till ren form, blir man här i så fall förvirrad av att formens färg har människors ansikte och kroppsspråk. Verken har dessutom titlar, något som motsäger det betydelselösa, och jag undrar vem Diagram försöker föra bakom ljuset. Sig själva troligtvis. De låter nämligen publiken lämna tolkningar av verken i en orange låda och delta i en tävling. De avsändande konstnärerna utser vinnaren. Förmodligen har de då helt kopplat ur sitt minne, och överraskas storligen över vad publiken sett i bilderna. Sådana vinnande bidrag kan man redan nu hitta på gruppens webbsida då utställningen visats tidigare. Det digitala fönstret gör mig för övrigt övertygad om att Diagram har hämtat både inställning och inspiration i 1950, 1960- och 1970-talets konst. Men hur det nu än är med vikten av att vara något nytt, är det underhållande att gå omkring bland de små figurerna. Ungefär som när man städar ett barnrum och låter Tom och Jerry hamna i en surrealistisk situation man vill pröva, och som definitivt har en betydelse för mig som skapar den. Därför tror jag inte heller ett dugg på Diagrams programförklaring att scenerna är gjorda utan en inneboende mening.