Viskningar som rop
För ett år sedan gick Klas Hällerstrand ut Konsthögskolan i Umeå. Sedan dess har det blivit åtskilliga timmar i Konstnärernas kollektivverkstad ute på Kronan i Luleå. Han har en del att göra.
HÖNSNÄT. Detalj av Klas Hällerstrands verk Luttra.
Foto:
Där väcktes en tanke, kanske inte om konst, men väl om textil och möjligen design. Men efter ett år på textil linje på en folkhögskola, sökte han sig vidare till Gävle konstskola. Sedan blev det Konsthögskolan i Umeå för hela slanten. Fem år av intensivt och koncentrerat arbete för att hitta fram till sitt språk, sin dialekt. - Det roliga för mig är att göra grejer, jag går igång på material och ju mer du gör desto mer lär du dig. På Konsthögskolan lade jag vikt vid att lära mig trä, träteknikerna där är helt fantastiska, de kan allt, säger Klas Hällerstrand. För den norrbottniska konstpubliken är han inte helt obekant. Under Luleå Sommarbiennal 2007 var han den enda svenska konstnären som passerade juryns nålsöga med verket Det är trettiotre kilometer från din till min hjärna. Ett tredelat broderi, vit tråd på vit bakgrund, några textstrofer, en båt vid horisonten. Till verket hörde också två lådor i plexiglas som berättade släkthistorien om Kristina - hon som gick kvar i byn i hela sitt liv - och om Anton - som seglade på de sju haven. Senare har han också ställt ut på Galleri Syster, där han numera är medlem. Där visade han en modell av en typisk svensk villa, kanske tillverkad på en fabrik nära dig. Men också ett slagträ invirat i mjukaste molinégarn i inbjudande färger. Gillar förskjutningar
- Jag gillar motsatsförhållanden och att förskjuta fokus. Ibland undrar jag vad jag sysslar med. Som det här till exempel, säger Klas Hällerstrand och håller upp en kaffekopp. - Den här liknar ju nästan på pricken en vanlig kaffekopp. Men förutom att den är gjuten i brons och därmed mycket tyngre är den lite skev i formen. Man får titta noga för att upptäcka den där förskjutningen, men den finns. En vanlig kaffekopp är skör i sig. Den här har sin skörhet lagd utanpå i form av åtskilliga lager av lack. Den tanken attraherar mig. Att göra det enkelt ligger inte för honom. Vartenda slagträ har han tillverkat själv, road som han är av själva tillverkningsprocessen. Inför Konsthögskolans stora examensutställning på Bildmuseet i Umeå satte han sig att linda in ruta efter ruta i ett långt gunnebostängsel med de finaste bomullstrådar, lager på lager i verket Luttra. En hel termin tog jobbet, flera timmar om dagen. För betraktaren öppnades verket först om man kom riktigt nära - på håll såg det fortfarande ut som vilket hönsnät som helst, om än väldigt snyggt uppsatt. Missar poängen
- Jag vill inte vara pedagogisk och jag märker att från att ha varit tydligt berättande i min konst har jag blivit alltmer diffus med åren. I den konst jag själv tycker om finns inget färdigt, den bjuder motstånd, får mig att fundera och att själv skapa en historia. Om man inte går tillräckligt nära Luttra missar man själva poängen, men det kan jag inte göra något åt. Har jag nu ansträngt mig så mycket får väl den som tittar också göra det, säger Klas Hällerstrand med ett leende. Ändå värjer han sig mot den respekt själva tidsåtgången i hans skapande ofta väcker. - Det handlar inte om några uthållighetsprov från min sida, tidsaspekten är egentligen helt ointressant, frånsett att den kan utgöra en särskild laddning. Jag gör det jag gör för att jag tycker att det är kul. Utan trådar kan du köra över ett gunnebostängsel med en tanks. Med trådarna där måste du behandla det mycket varsamt med vita tyghandskar på händerna. Och ett slagträ är allt annat än ömsint, men inlindat i mjuka trådar blir skörheten påtaglig. Igenkänningsfaktor
- Alla har ett förhållande till trådar, stängsel, slagträn, koppar. Jag gillar igenkänningsfaktorn både i material och föremål. Det finns tydliga kopplingar mellan minnet och fingertopparna, små nyanser. Och jag inbillar mig att det hörs mer om man viskar än om man skriker. För galleristen Charlotte Lund, som nyligen flyttat in i nya och större lokaler på Kungstensgatan i Stockholm, var det bland annat den omsorg Klas Hällerstrand lägger ner i sina verk som fångade hennes intresse under en utställning med avgångsklassen från Umeå på hennes galleri. - Konsthögskolan i Umeå är bra och där fanns många riktigt duktiga elever. Men Klas stack ut, där finns en särskild kvalitet, något mycket gediget som man sällan ser på samma sätt i nya konstnärsskap. Han känns helt enkelt mogen, har passerat den första uppförsbacken och nu ser jag fram emot vårt samarbete, säger Charlotte Lund.
Så jobbar vi med nyheter