Viskningar från ett inre rum
Så vill jag beskriva Susanne Simonsons bildvärld. Självklart kan det göras mer konkret. Att hon målar i olja på pannå istället för på duk för att verkligen kunna fånga den tunna ytan, det sköra i hennes gestalter. Att hon målar lager på lager, kontrasterar det allra tunnaste mot lager av färg, att hennes teknik liknar den att framkalla ett fotografi - hur hon stryker bort färg, reducerar lika mycket som hon lägger på, lättar upp, förstärker detaljer och lämnar spår av arbetet efter sig, bygger in tid i bilden.
Nog så viktigt, tekniken och sättet att använda sig av färg utgör en formell grund för hennes bildberättelser. Men det som fångar tycks nästan oöversättligt, hämtas från en annan medvetenhet än den som enkelt kan kläs i ord. Undanglidande, vagt. Berörande. Som något hon helt lämnat över till mig som betraktare att tolka.
- Ja, jag som konstnär är inte viktig när bilden väl hänger där. Hur jag tänkte, vad jag tänkte, så måste det vara för mig, säger Susanne Simonson.
Från Kalix till konstens finrum
Hon är uppvuxen i Stråkanäs utanför Kalix och hennes inre bilder av barndomens landskap finns ibland återgivet i hennes konst. I våras ställde hon ut i New York, dessförinnan i Milano, Prag, Moskva och upprepade gånger på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm, tillhör därmed samma galleri som Karin Mamma Andersson.
De gick ett år samtidigt på Mejan, Konsthögskolan i Stockholm. Nu invigningstalar Karin Mamma Andersson i Luleås nya konsthall och Susanne Simonson, som numera bor i Strömsberg mellan Uppsala och Gävle, är en av de första konstnärerna som ställer ut.
- Det är naturligtvis en ära. Jag gick gymnasiet i Luleå och tänk om det hade funnits en sån här konsthall här då, säger Susanne Simonson, som under sina år på Mejan ställde ut på Norrbottens museum.
Inte för att avsaknaden av konstliv på hemmaplan tycks ha haft så stor betydelse. Tecknat och målat har hon alltid gjort - porträtt på kompisar, modebilder.
- Det var inte så noga. Jag har alltid tyckt om att berätta i mina bilder, men medvetenheten kom först på Mejan.
Dessförinnan hade hon gått två år vid Ray College of Design i Chicago. När hon kom tillbaka till Sverige sökte hon sig till Konsthögskolan där hon kom in, 23 år gammal.
Följer egen väg
- Där satte jag aldrig upp fingret i luften för att känna åt vilket håll trenderna blåste. Det viktigaste för mig har varit att jag har en egen berättelse som söker sin form, något som det tog lite tid att förstå. Jag har haft tur, även om jag också har varit mycket målmedveten, och om det inte skulle ha gått så bra för mig som det gör just nu så skulle jag ändå hålla på med precis det jag gör, mina visioner är en stark motor.
På bild efter bild målar Susanne Simonson tillstånd, snarare än några litterära berättelser. Ofta handlar det om utsatthet, mänsklig bräcklighet, hudlöshet.
Idéer i vardagen
- Jag har inte alltid en tydlig bild av vad det kommer att bli när jag sätter igång. Min process är inte linjär på något sätt. Även när jag gör vardagliga saker, handlar, är tillsammans med min familj, hämtar barn på dagis, gör saker som inte alls har med konsten att göra, så kan det hända att det dyker upp idéer ur det omedvetna som kan få mig att ta nya vägar, utvecklas helt enkelt. Men mitt tema är alltid detsamma och kommer från en slags livsinsikt om att allt är högst tillfälligt och skört. Det är en smärtsam insikt och den ligger till grund för en stor del av mina verk, säger Susanne Simonson.
Hon lever nära poesin, lånar gärna titlar från dikter, har gjort en hel serie bilder inspirerade av Göran Sonnevis Sjung för oändligheten en ny sång! ur hans samling Mozarts tredje hjärna. Susanne Simonsons bilder heter Hapseis, ett ord som betyder att fästa vid, som handlar om beröring och kontakt. Men också om fogarna mellan delarna, sprickorna som i Sonnevis dikt beskrivs som hela.
- Jag är ingen ordmänniska, i så fall hade jag väl valt att skriva själv. Titlarna är viktiga för mig, jag bemödar mig om dem och det händer ofta att jag skriver ner ordfragment som kommer för mig när jag jobbar. Litar på ingivelsen, sorterar tankarna.
- Man kan väl säga att jag transformerar mina tankar och känslor till bilder. Men, som sagt, när det väl är gjort är jag inte viktig i mina målningar. Jag är betydelselös då och min förhoppning är att mina bilder är öppna för tolkningar av betraktaren. Som konstnär måste jag känna tryggheten inom mig, bekräftelsen kan aldrig komma utifrån, den måste jag känna själv.
Så jobbar vi med nyheter