Virtuositet av yppersta klass

Kan man med ord beskriva virtuositet? Jag vet inte om det låter sig göras men jag skall göra ett försök. För mig är virtuositet något som får framkallar svindelkänslor. En musiker som spelar så bortom alla gränser att det inte längre handlar om lätt eller svårt utan bara om ett hissnande äventyr. Jag tror att alla som var på Lueå Kammarmusikförenings avslutningskonsert igår håller med om att det vi fick uppleva var något utöver det vanliga. Bengt-Åke Lundins program före paus var något av det häftigaste jag hört på ett piano på länge. Särskilt hans tolkning av Maurice Ravels Gaspard de la niut gjorde ett starkt intryck. Att i ett så pass komplicerat sammanhang kunna mejsla ut så tydliga linjer, frasera melodier så vackert och, kanske framför allt, ha sådan total kontroll på klangen fick då åtminstone mig att le av lycka. Första satsens stormiga hav, och vågen!, tog nästan fysisk gestalt framför ögonen på mig. I den andra satsen, Le Gibet (Galgen), blir stämningen verkligen svart. Att man kan måla så med musik är fantastiskt. Efter en lång paus, jag kan förstå om herr Lundin behöve ta igen sig lite efter första aveleningens urladdning, får vi då höra musik i det lite mindre formatet, Frédéric Chopins tjugofyra preludier. Detta är ju musik som som man har hört betydligt oftare och jag fortsätter att imponeras av det mästerliga spelet. Tydlighet och musikalitet är ledorden. Att få uppleva detta på plats är en ynnest och jag blir bedrövad när jag inser att jag måste gå innan det är slut. Tack Luleå Kammarmusikföreing för denna konsert. Hoppas att ni lyckas i ert fortsatta arbete med att förse oss länsbor med musik av yppertsta klass.