Virtuositet av stort format

Pianistisk virtuositet av stort format bjöds det på torsdagskvällen i Björksalen i Boden, dit Bodens orkesterförening (läs Åke Sundberg) lockat pianisten Peter Jablonski och hans fru Rebecca Gonçalves-Barham för att inleda sin Sverigeturné. Just till Boden har Peter Jablonski återvänt många gånger, till exempel när han tillsammans med symfoniorkestern vid Norrlandsoperan genomförde Beethovens fem pianokonserter. Nu turnerar han sedan i fjol med ett nytt koncept, att tillsammans med sin hustru framföra pianokonserter utan orkester, i vilka hustrun i en person utför orkesterns roll. I fjol spelade de Sergej Rachmaninovs mest kända konsert, den andra i c-moll, i år har de tagit sig an den tredje, opus 30 i d-moll. Båda dessa konserter har nått stor berömmelse, inte minst på grund av att de getts stora roller i filmer ? några kanske återupplevde Kort möte härförleden i TV med Trevor Howard och Celia Johnson med den andra pianokonsertens sentimentala tongångar i rikt mått. Den tredje pianokonsertens svårighetsgrad är temat i den australiska filmen Shine, som vann en Oscar för ett tiotal år sedan. Peter Jablonski svarade med briljans upp till alla de krav Rachmaninov ställt upp, så svåra att kompositören själv var orolig för att han själv inte skulle klara premiärerna 1913. Men det finns subtila kvaliteter i konserten också, inte minst huvudtemat är tilltalande. Med all aktning för Rebecca Gonçalves-Barham, man sitter ibland och längtar efter stråkarnas sus och träblåsinsatserna i denna långa ?pianosymfoni?. Som sådan spelades den också för tre år sedan med Staffan Scheja med Bodens orkesterförening. En komposition ? den enda för kvällen i själva verket ? som framfördes i sin originalversion var Mozarts Sonat för två pianon i D-dur, Köchel 448, ett elegant och mästerligt verk, tillika läckert framförd av de båda på lika villkor. Där uttrycker Mozart minst lika mycket på hälften så lång tid som Rachmaninov behöver. Ännu kortare tid behöver Johann Sebastian Bach på sig i sitt koralpreludium ur kantaten 147, som är känd som Jesu bleibet meine Freude och som bland andra den brittiska pianisten Myra Hess bearbetade. Denna vackra melodi, enkelt men så effektivt varierad, utgjorde konsertens stillsamma inledning. Dame Myra Hess var under andra världskriget en pianots motsvarighet till sångerskan Vera Lynn. Under den värsta blitzen satte hon sig ned och gav lunchkonserter i på konstföremål helt tömda National Gallery vid Trafalgar Square och det höll hon och kolleger till henne på med 1.698 gånger från oktober 1939 till april 1945 för att hålla modet uppe på Londonborna. Musikens kraft är stor ? Jesu bleibet meine Freude är just en sådan förtröstansfull komposition som kan ge stöd i svåra stunder.

Virtuositet av stort format

Två flyglar ? två solisterRebecca Gonçalves-Barham, Peter JablonskiBjörksalen, Boden

Två flyglar ? två solister
Rebecca Gonçalves-Barham, Peter Jablonski
Björksalen, Boden