Han bär mörka solglasögon, trots att vi befinner oss inomhus. Kinderna skuggas av mörk skäggstubb och rösten är skrovlig. Han talar om åldrandet, om att vara 64 år gammal och plötsligt ha tappat lusten att läsa ny litteratur.
- Jag var en manisk läsare, men läser mycket mindre nu. Numera står jag inte ut med dåliga texter, ett par usla meningar i en bok får mig att lägga av direkt. Det är som att, jag vet inte, trampa i skit, eller någonting.
Slumpen styr
Det är lätt att drabbas av viss förvirring. Den självutnämnde farbrorn tvärs över bordet är alltså Paul Auster, den amerikanska litteraturens golden boy, som trots att åren smugit sig på alltid framstått som lika energisk, intellektuellt nyfiken och oförskämt snygg. Har någon bytt ut den riktige Auster mot en äldre kopia? Befinner vi oss i själva verket i en Paul Auster-intrig där saker och ting inte är riktigt vad de verkar vara, där författaren kan ha en dubbelgångare och slumpen styr ditt öde med obeveklig inkonsekvens?
- Slumpen? muttrar Paul Auster.
Naturligt
- Folk tjatar om att det är en viktig del av mina böcker, men för mig handlar det inte om slumpen, oväntade möten är en naturlig del av livet. Jag mötte min fru Siri på det sättet, vi hade en enda gemensam bekant i hela världen och just den kvällen råkade han vara där med henne. Det är 30 år sedan. Är det en slump? Nej, det var bara fantastisk tur.
Dags att backa bandet. Paul Auster är inte tillnärmelsevis så grinig som han framställs här. Och det finns en naturlig förklaring till solglasögonen. Under natten råkade han peta sig i ögat så illa att det nu är alldeles rött och svullet och definitivt inte gör sig på bild. Sant är däremot att hans tankar numera till stor del upptas av tankar om ålderdomen.
- Det känns som att jag har tagit steget över till en ny fas i livet nu. Jag befinner mig i årstiden vinter nu. Jag säger inte att jag är hutlöst gammal, men det är inte vår längre och det är inte sommar.
På bordet ligger en trave av hans senast översatta roman Osynlig, en typisk Austerberättelse om en man som nästan ända till dödsbädden burit en fasansfull hemlighet inom sig. Men Paul Auster har redan gått vidare till andra projekt, nu skriver han på sitt eget livs historia.
- Jag är nästan färdig, men det är otroligt svårt att beskriva boken. Jag skulle nog säga att det antagligen mer än något annat är historien om min kropp. Men det handlar inte bara om den lust och smärta och de sjukdomar som kroppen fått vara med om utan också om alla de platser som min kropp befunnit sig på genom åren.
Allt är sant
Som med allt annat går Paul Auster noggrant till väga. Ett kapitel består av en mental förflyttning tillbaka till alla de 21 lägenheter och hus som författaren har bott i under sin levnadstid.
- Jag är rigoröst trogen mot sanningen som jag minns den. Inga förvrängningar, inga tricks, inga utsmyckningar, ingen fiktionalisering av någonting. Jag ingår en pakt med läsaren där grundinställningen är absolut ärlighet.
Att skriva skönlitterärt och att skriva biografiskt är två skilda saker för Paul Auster. I sina romaner trollbinder han läsaren med trick och gåtor, låter absurdism och existentialism existera sida vid sida med element från den klassiska hårdkokta deckargenren. Där lånar han på sin höjd en plats, ett särskilt pregnant ansikte, eller en fysisk egenhet från verkligheten, resten är fiktion. Men i de böcker som springer ur hans eget liv vill han vara helt sann - som i hyllade Att uppfinna ensamheten från 1982. Där tecknade han ett porträtt av sin undflyende och gåtfulle far, som också han dolde en tragisk hemlighet för sin omgivning.
- Det lustiga är att nästan all fiktion jag skrivit tycks komma från Att uppfinna ensamheten. Det är som att det är grunden till allt som komma skulle.