Vinter och snö - det begriper jag mig på
Inne i mitt sovrum, mellan bokhyllan och byrån, kom jag att tänka på att i Sverige kan man inte bara prata, tala, snacka, orda och språka. Man kan också sommarprata. Sommarprata, tänk bara, vilket ord i sig självt. Unikt. Går inte att översätta. Äger enligt ordboken ingen motsats.
Jag har sommarpratat. Alltså jag har varit värd för radioprogrammet Sommar.
Det är mer än tio år sedan. Jag kände mig inte helt tillfreds med min insats. Jodå, jag fick positiva reaktioner. Folk hejdade mig på stan för att tacka. En hel del telefonsamtal fick jag. Och flera långa och fantastiska brev damp ner på hallgolvet under nästan ett år efter att programmet hade sänts.
En kvinna dök till och med flera år senare upp som enda publik på en liten biblioteksfilial i Västerbotten för att ge mig en bok som hade betytt mycket för henne och som knöt an till det jag hade pratat om. Ändå, nöjd var jag inte. Och det slog mig, samtidigt som jag ställde mig på knä för att komma åt att skura under sängen, att jag förmodligen skulle göra bättre ifrån mig om det handlade om att vinterprata.
Vinter och snö är ett slags urbild, ett slags arketyp för mig. Som det polarnattens barnbarn jag är, begriper jag mig helt enkelt på det. Jag känner igen det, känner igen mig själv i det, vet hur jag ska förhålla mig. Det är det enklaste av landskap. Rent. Tydligt. Och fastän jag har gnällt och svurit oräkneliga gånger över bilar som inte startat och vägar som inte blivit plogade, är mitt förhållande till vinter och snö nästan det enda okomplicerade i mitt liv.
Vintern kräver ingenting av mig. Skapar ingen ångest. Den breder bara ut sitt stilrena täcke, lägger sig till ro inför mina ögon och jag kan gå ut i den, känna mina egna konturer och andetag, höra mina egna tankar och sätta mina egna spår.
I mitt skrivande hamnar jag alltid där. I vintern. I snön. I det samtidigt vidgade och avgränsade rummet. Min senaste bok utspelar sig under ett par högsommarveckor. Till och med där smög den sig in, vintern, i huvudpersonens återkommande drömmar.
Vinterprata, det skulle jag kunna göra hur länge som helst. Om ljudet hos den gamla sortens skidstavar när de fjädrade mot snön. Om lukten i nollgradiga februarikvällar. Om den dämpade akustiken i ett snöfall. Om isskorpan längst ner på manchesterbyxorna.
Programmet Vinter, skulle inte det kunna vara något för Sveriges Radio att ta fasta på? Det skulle sändas sent på kvällarna i december med en komposition av Ralph Lundsten som signaturmelodi och man skulle slippa gräma sig över att man inte har någon hängmatta att ligga och lyssna i.
Dessvärre hastar det väl en smula. Om klimatförändringarna fortsätter kommer vi snart att bli en årstid fattigare och några generationer framåt kommer ingen att veta hur det känns när pudersnö faller ner från trädgrenar och hittar in i glipan i nacken mellan halsduken och kragen.
Jag går till köket, öppnar städskåpet och tittar på såpaflaskan. Bra Miljöval. En svala. Men den gör väl knappast en hel vinter.
Så jobbar vi med nyheter