Vilket gruppnamn. Vilket helt och hållet värdelöst gruppnamn! Man kan tro de spelar garagerock med trallpunkinfluenser på fritidsgården i Vänersborg. När de inte fyller i sina tribaltatueringar eller kastar snus i taket hemma hos sina tio år yngre flickvänner.
Tur då att man i stället och på ytan är ett i raden av band som hade legat på 4AD om det hade varit 1980-tal på riktigt och inte bara i ungdomars (och 40-plussares) huvuden. På ytan, jag menar att det då och då dyker upp skivor som är märkvärdigare än de övriga som befinner sig i samma värld. Ester är ett sådant album, bättre än andra nästan likadana.
Jag vet att jag tjatar mycket om tid, och hur man uppfattar den. Så här lät exempelvis framtiden under det sena 80-talet. För empiri: lyssna på Treasure med Cocteau Twins, eller Isn’t anything med My Bloody Valentine eller vad som helst med Pale Saints. Och med tanke på att det nu gått över 20 år sedan de skivorna kom så får man väl inse att framtiden är här nu. Särskilt med tanke på att flera skivor låter ungefär likadant. Jaja, bortsett från de kvasifilosofiska funderingarna så är det här riktigt, riktigt bra. Svajgitarrer, OOO-körer, trummaskiner och anemisk sång - ni vet - sådan där som är så svår att lyckas med, men som är så fin när den fungerar. Släng sedan in lite Julie Cruise och surfgitarrer och vips, så har man en vinnare.
Det finns en anledning till att jag skriver in så här mycket referenser till andra: det hela är uppbyggt kring referenser. Den här sortens popmusik är helt och hållet postmodern i det avseendet. Men i likhet med Austras skiva från förra året är det något som faktiskt väcker de här känslorna man försöker härma. Jag har återkommit till den här skivan gång på gång hela veckan, fast jag inte trodde jag skulle det, eftersom jag genomskådade den. Men genomskåda, vad betyder det egentligen, att man ser igenom något? Som genom ett fönster. Som finns där av en anledning. Som är hur bra som helst, om man tänker efter.