Som vanligt orkar tidskriften Granta säga det väsentliga genom att hålla sig på tydlighetens distans till de litterära slukhålen, till en litterär och ljummen konsensus som får bifall av närmast sörjande, men som alstrar usel litteratur.
Det gör inte Granta 5 som skriver om Vinnare och pressar ämnet så långt det går. Därigenom blir också väsentligheter sagda om konsten att förlora, grunden för all framgång och någonting betydligt intressantare.
Katja Kettu skriver en nästan outhärdlig berättelse om att överleva den finska 1900-talshistorien av krig, inbördeskrig, klasshat och arvet efter detta. Hon skriver blodigt, grymt, drabbande, verkligheten är alltså intressantare än litteraturen, nej det stämmer ju inte, här är verkligheten en litteratur av det omistliga slaget.
En liknande, men än mer skakande verklighetsåtergivning finns i Lindsey Hilsums långa text om Rwanda tjugo år efter folkmordet. Är det dags att släppa tidens analytiska standardbegrepp runt postkolonialism och istället börja tala helt rått om folkhat? Om ett primärt, riktat hat mot någon annan som därefter slaktas ihjäl med machetes och lämnas att ruttna längs vägrenen? Och om den nästan obegripliga återhämtning som sker efter hatet, när byarna byggs upp igen, när folk återvänder, när glömskan börjar gro.
Lika snärjande är Knausgårds avslutande långessä, som vanligt ytterst utmattande men ändå väsentlig i sina labyrintresonemang om ödet. Om drömmar, religioner, psykisk sjukdom och om det som inte låter sig beskrivas, varsel, ödet, det förutbestämda. Aningen svår att sammanfatta på ett rappt sätt, men flödet som vanligt fascinerande.
Till sist också några berömmande ord om David Treuers bidrag, en energiskt berättelse om det som kallas MMA. Om ni slår upp förkortningen förstår ni allt: Mixed martial arts är en kampsport med sparkar, slag, kast, med inriktning på ”fullkontakt” som det lite småfegt kan kallas. Alltså organiserat slagsmål efter mycket toleranta regler, inte sällan i en stålbur och med publik. Scenen den här gången är ett amerikanskt indianreservat, och den berättelsen handlar om hur man blir en vinnare, och hur pass ont det gör.
De översatta och utrikes bidragen drar Granta den här gången, jag ska inte glömma Trifa Shakelys kurdiska minnesredogörelse, läs även den. Resten kan ni ögna.