Vinddrag och rörelser i ungt konstnärskap

Han sägs arbeta med aspekter som ljussättning, färgval och komposition. Ändå är det rörelsen mer än något annat som dominerar verken på Galleri Skåda och det gäller inte bara måleriet utan generellt. Bilderna är också utförda i betydligt fler tekniker än de aviserade olja och grafik, här visas till exempel det tredimensionella Djupdyket. Det är en halvhög glaserad keramikskulptur föreställande en portföljbärande man iklädd tung dykardräkt av gammal modell. Denne lutar betänkligt, som om han redan har nåtts av havets strömmar.Just lutning är dessutom ett av Björkboms kännemärken - hittills. Magnus Björkbom är en förhållandevis ung konstnär och konstbesökare i Luleå har under de senaste åren kunnat möta enstaka verk av honom. Han är från staden och har medverkat i samlingsutställningar. Det här är dock hans första separata utställning på hemmaplan efter avslutade konststudier på Sunderby folkhögskola.För att återgå till verken och hans lutande värld är den dessutom kombinerad med branta perspektiv, eller kanske ska man kalla det blåst och strömmar. Ja, det är nästan som om sådana fångat konstnärens egen kropp, vridit seendet och handen och färgen läggs på med penseldrag som styr blicken i vindens riktning. Resultatet suger sedan blicken in och uppåt i flera av bilderna, linjerna formar i sin tur vindtunnlar, stormande hav eller dykningar på djupt vatten. I Vågmästaren blir vattenstänken nästan så verkliga att man knappt vill gå nära. Här råder storm och vågorna slår mot klipporna.Tekniken går även igen i etsningarna där de små fina linjerna, dragna på det kors och tvärs som behövs just för vad Björkbom vill berätta, bygger upp rörelser och skuggor i bilderna.Trots detta är visningen på Galleri Skåda en påtagligt tidig utställning i konstnärskapet. Blandningen av tekniker, det finns dessutom ett par emaljer och teckningar i bläck, och skilda uttryck i färgval för tankarna till arbetsprover. Dessutom är det berättande och humoristiska anslaget i tidigare utställningar, där urvalet varit begränsat till färre verk, mer otydligt. Det är förstås möjligt att Björkbom för närvarande i stället är mer intresserad av färgernas klanger. Fler klara nyanser, särskilt en aggressivt gul färg men också skarpare blått, rött och vitt, än tidigare återfinns i bilderna. Ändå ger utställningen en bestående upplevelse av att vara en samling ensamma verk och det är svårt att fånga det pågående i Björkboms konstnärskap.Så jag återvänder till rörelsen. Följer blåsten i penseldragen och hoppas på en säkrare curator nästa gång.