Vindarnas hus har bara fått en ny fasad
gggg
HUS MED HISTORIA. På Hermelinsgatan 25 i Luleå utspelar sig några av Sveriges tyngsta och vackraste prosaberättelser. Foto: Petra Isaksson
Foto: Petra Isaksson
alster. I Bergströms fall slog jag helt sonika upp debutboken, och läste de första
raderna: "Jag steg av bussen vid Loet". Så börjar hennes hyllade roman Parkeringsplatsen (1976), och så började min spontana stadsvandring. Parkeringsplatsen är en melankolisk prosaaberätt-
else om en flickas uppväxt i Luleå. Inledningsvis stryker författarjaget runt i stan och stannar framför Huset med stort H. Det får henne att minnas tillbaka på barndomen: morfars bageri, mormors värme och omsorg, morbröder och mostrar, som bott där. "Jag vet att jag var mycket lycklig några år" skriver hon. Historien byggs upp grundligt och sökande samtidigt som den beskrivna idyllen sakta krackelerar. Mamman dricker allt oftare och mer. Farbror G super och slåss. Mormor blir retlig och tvär. Alltsammans kommer att utmynna i en trilogi. Sammantaget några av Sveriges mest omskakande "bekännelseböcker" (som verk inom den mörka, biografiska litteraturtraditionen lite oförtjänt brukar kategoriseras som), egentligen bara jämförbara med göteborskan Åsa Nelvins tre
romaner. Vindpinad träkåk
Jag hade hoppat av vid Loet och forsatt gå ett par meter, febrilt spanandes efter en gammal vindpinad träkåk med bageri i källaren. Allt såg så modernt och finputsat ut; "asfalt och refuger, bussar, folk." Kanske var det inte så underligt att jag till sist bestämde mig för att
huset försvunnit, precis som författaren tidigare låtit antyda? Tre dagar går innan det kommer ett brev, undertecknat av Kerstin själv. På några få rader låter hon kryptiskt meddela att "huset fortfarande finns kvar, som en kärna ’inuti’ det påbyggda huset som nu finns där". Adressen är Hermelinsgatan 25. Enligt den självbiografiskt orienterade författaren är detta det enda hon någonsin ljugit om i
sina böcker; av hänsyn till släktingar skrev hon ut barndomshemmet ur historien och ersatte det med just en parkeringsplats. Huset har annars en central roll i Bergströms författarskap. Hon skriver alltid ut ordet varsamt, och oftast med stor begynnelsebokstav. Ibland omnämner hon kåken Vindarnas Hus: "Som snigeln bär sitt hus på ryggen har jag burit mitt hus av minnen. Vindarnas hus". Vindarna var en omskrivning för det som tog emot mest att benämna, moderns alkoholism. Specifik prägel
När Bergström hör av sig förtydligar hon att det aldrig skulle ha blivit något författarskap ifall det inte vore för Huset och människorna som då befolkade det. Av de litterära vittnesmål som getts från Luleå måste också Kerstin Bergströms anses vara ett av de mest betydelse-
fulla. Hennes specifika plågade prägel är faktisk unik inom hela den norrländska litteraturen. 17 utmärkta böcker och flera fina utmärkelser vittnar om inte annat om detta. Frågar man henne själv är hon emellertid bara "ett litet träd i den stora bokskogen". Huset som jag så slutligen hittar fram till har målats om. Den gröna träfasaden är nu skimmrande rosa. I dag inrymmer det flera hushåll, men det ägs av familjen Erlandsson. Bengt Erlandsson berättar för mig att det bara är utvändigt som huset ändrat utformning. I dag sveper inga pinande vindar genom rummet, men, inuti råder fortfarande en stark, nästan mytisk atmosfär. När Erlandssons förälskade sig i kåken 1985 räddade familjen den också undan rivning. Sedan dess har de bara fortsatt värna det kulturhistoriska minnet. Detta trots att de till en början inte kände till att Kerstin Bergström bott och skrivit om det. Ingen parkeringsplats
Författaren avslöjar att hon en gång varit sugen på att flytta tillbaka till den laddade barndomsmiljön, när en av vindsvåningarna visade sig vara ute till försäljning. Men det tog förstås emot en hel del. När hon slutligen stålsatt sig och tagit kontakt med mäklaren stötte hon på ett nytt problem. Våningen, som hon tänkt använda som övernattningslägenhet i
Luleå, saknade lämplig parkeringsruta. Något ironiskt, kan tyckas, eftersom att det var just en parkeringsplats Bergström lät ersätta Huset med i sina minneshistorier. På vägen ut från gården drar jag en lättnadens suck. Spänningar jag inte visste att jag burit på släpper och frisk luft söker sig ner i lungorna. Under andningspausen noterar jag också att den ena fasaden står i direkt anslutning till en trevlig och vältraffikerad trottoar. Här skulle man kunna fästa en liten bronsplatta med en kort presentation om "Vindarnas Hus", precis som man gjort i den lika välrenoverade Umeåkåk som Lars Widding en gång uppehöll sig i. För detta är kulturhistorisk mark, få hus har besjälats som detta. Om inte annat kan man märka upp den björk som står kvar på gården ännu sedan Kerstins dagar, "Vindarnas träd" kallat. Ett inte alldeles obetydligt träd i den stora bokskogen.
Så jobbar vi med nyheter