När man tittar tillbaka på framväxten av konstlivet i länet, inser man att intresset för konst skapats av tillgången på densamma. Först kommer eldsjälarna som förstått att konsten är inte bara ett inlägg i det offentliga demokratiska samtalet, utan även ett sätt att vidga livsrummet och göra det mer begripligt och meningsfullt. Runt sig skapar de ett konstliv som i sin tur skolar en intresserad publik, vilken i sin tur ställer krav på kontinuitet. Ur det växer institutionerna fram.
Luleås konstliv följer samma mönster som på de flesta orterna i Norrbotten. I ett gammalt fotoalbum, som min hustrus faster lämnade efter sig, finns en bild från 1930-talet där fastern, vid en sanatorievistelse i Sandträsk, sitter tillsammans med några jämnåriga på en bänk i sjukhusparken. Med på bilden sitter Bodenkonstnären Montana Lorentz och en ung välklädd herre i solglasögon, som visar sig vara Luleåkonstnären Sven Ahlstrand.
Bilder för miljoner
Han ägnade sig redan då åt konst, trots att debuten skedde först 1974. I början på 1940-talet studerade han måleri för Rudolf Gowenius, som hade tvingats hem från Paris på grund av krigsutbrottet. Hos Gowenius kom han i kontakt med måleri enligt komplementfärgsteorin, en upptäckt som impressionisterna gjort. Det vill säga att man, med bruket av varma respektive kalla, kontrasterande färger i skuggor och blandningar, kan styra färgers ljus och klanger.
En annan pedagog som kom att påverka många i Luleåtrakten var Carl-Gustav Nordin, född i Örnsköldsvik men som under 50-60-och 70- talen kom att i Luleå inspirera många unga till konstnärliga aktiviteter. Han var utbildad på konstfack och hos Otte Sköld och målade i puristisk anda.
Förre Liljevalchsintendenten Folke Lalander brukade berätta att han som gymnasist ropades fast för att vakta en van Goghutställning på Shopping i Luleå 1957, när arrangören och utställningsvakten, Carl Gustav Nordin, ville gå på lunch. Det säger en del om tidsandan och tilliten till folks ärlighet. På väggarna hängde bilder värda miljoner och man plockade folk från gatan för att vakta dem.
Callenberg återvände
Emil Antman var, under 1940- och 1950-talen, en Luleåmålare vars motivval gärna kretsade kring skärgården. Luleåfödda Gösta Wallmark, Rolf Swedberg och Stig Pettersson blev alla konstnärer som efter sin utbildning, på 1940-talet i södra Sverige, kom att bli stannande där. Man byggde upp sina nätverk på utbildningsorterna då konstlivet inte var så utvecklat på hemorten att det fanns något att återvända till.
En som emellertid återvände till hemorten i slutet på 1950-talet var Ingemar Callenberg, 1926-1973. Han gick på Konstfack i början av 1950-talet och har tillsammans med konstnären Nils Olle Idewall utfört väggmålningen Treklang i tunnelbanestationen vid Fridhemsplan i Stockholm 1952.
Sedan Callenberg återvänt till hemstaden blev han något av en stadskonstnär, som kom att utföra en mängd offentliga arbeten runt om i Luleå. I de nya bostadsområden som byggdes i början på 60-talet på Mjölkudden utsmyckades många trappuppgångar av Callenberg och kollegan Olav Nilsson. Skulptören Einar Larsson arbetade även han med en del offentliga uppdrag under 60-talets expansiva skede i Luleå.
Tre färger
I mitten av sextiotalet öppnade förre radiohandlaren Bertil Sandström ett galleri i före detta Wallstens järnaffär i Boden. Galleriet som hette Galleri Norr visade som premiärutställning målningar av Luleåkonstnären Olof Lindström. Premiärutställningen bestod av stora oljemålningar i tre färger, ultramarinblått, cinnoberrött och det vita i duken, en horisontell yta lagd med palettkniv på den vita duken spelande mot en fylld cirkel. Rena, stora former med dukens vita som spelplan, jag minns att jag noterade att han struntade i att fylla hela den vita duken med färg ända ut i hörnen. Då tyckte jag det såg lättvindigt och slarvigt ut, men med tiden insåg jag att Lindström var allt annat än slarvig och att det är ett stilmedel som alla andra.
Under samma tid arbetade tecknaren, målaren och reklammannen Jannot Derid med sina experimentella bilder i pastosa lager med rinningar och färgkaskader. Derid utbildade sig i reklam och måleri på Konstfack under 1950-talet varefter han återvände till Luleå.
Grafiken signum
En som också återvände, men i slutet av sextiotalet, var Mats Risberg som efter utbildningen på Valand i Göteborg kom att bli musikrörelsens främste konstnärliga skildrare under 70-talet i Luleå.
Den naivistiske målaren Uno F Svensson kom under detta decennium att lite sporadiskt synas i Luleås utställningsliv. En annan konstnär som under samma tid debuterade som naivist var Inger Andersson. Hon gjorde en serie bilder med Gammelstadsmotiv målade på glas, men grafiken blev sedermera hennes signum.
Samma teknik tillägnade sig även Brita Weglin och Lotta Hellström. Textilaren Gun Johanssons bildvävar kom att under sjuttiotalet synas på allvar i länets konstliv. Även målarna Jan Anders Eriksson och Lennart Holmbom debuterade bägge detta decennium.
Nästa avsnitt: Konsten i Kalixbygden