Katarina Kieris texter har en förmåga att tränga djupt in. På ett sätt är de ljust luftiga, samtidigt som de är impregnerade med en känslighet som griper tag. På ett annat plan dryper de av vemod och ger ifrån sig en sorgsenhet som verkligen får mig att ta fram klyschan: Det är synd om människorna!
I Alla Hjärtan formar sig Kieris texter runt några vilsna själars möten; i ett fikarum, i en skolsal, vid ett staket i en trädgård med sårade hjärtan borttappade i det gröna, öga mot öga med sina tillkortakommanden, där figurerna endast i undantagsfall vågar säga precis som det är.
Vemodigt var ordet och över hela härligheten hörs Tom Waits dystert livserfarna stämma och det bara förstärker detta sorgliga i att aldrig riktigt våga möta en äkta känsla, att det gäller att vara på sin vakt.
Margareta Spegel, spelad av Margareta Gudmundson, är en av två verkligt levande människor i den här långsamma dansen runt eviga teman som kärlek, brustna illusioner och våra svårigheter att verkligen se den andre i ögonen.
Hennes tillbakadragna lärarinna, nästan färglös i sin framtoning, visar sig till slut rymma all den klokskap och passion som vi alla önskade att vi ägde.
"De vet inte att livet pågår hela tiden", utbrister hon
ibland. Hon är den stora genomskådaren som omgivningen knappt lägger märke till, men som framstår som en av få som vågar bejaka sin längtan efter kärlek.
Det bor ett nederlag hos henne, men som hon försöker, som hon dansar …
Filip Tallhamns stillsamma monolog som berättar om ett avgörande ögonblick är en annan höjdpunkt. Bakom en stängd dörr finns hans mamma och hon har höjt sin knutna näve för sista gången. Det är en stark bild av mänskliga tillkortakommanden som samtidigt blir en ung människas avstamp till något nytt, en medvetenhet om att det finns viktiga brytpunkter i ens liv.
Scenerna övergår i varandra med hjälp av Tom Waits suggestiva musik och en enkel men effektiv scenografi och en stram spelstil hos skådespelarna. Det är som om tätheten i Katarina Kieris text får spelet att bli återhållet. Detta liv vi lever, sökandet, de sårade själarna, de förflugna orden, allt bidrar till att skratten ofta fastnar i halsen.
Det är faktiskt lite synd om människorna i Katarina Kieris pjäs. Hur de än bär sig åt tappar de kontakten med sina hjärtan och sin innersta längtan. Sargade hjärtan ligger utspridda på scenen, de små förflugna orden som sårar svider i själen och alla går liksom förbi varandra. De smarta kommentarerna blir förfelade.
Jag kommer att tänka på att Snobbens sanning; att lycka är att ta en kola på första studsen, plötsligt inte känns självklar. Den som tar hem skratten är ingen vinnare.
Föreställningen, en dryg timme lång, är över innan man ens hunnit bli närmare bekant med karaktärerna. De två som stannar kvar i mitt sinne är Margareta Gudmundsons färglösa men sanna lärarinna och Filip Tallhamns unge pojke som fick bli vuxen alldeles för tidigt.alldeles för tidigt.