Under årets upplaga av mediekonferensen The Conference i Malmö, kunde en representant från Sveriges Television berätta att bolaget under sommaren nåtts av fler hot än någonsin.
Tidigare kom hoten från två håll – extrema grupper på vänster- och högerkanten – idag kommer de i stort sett bara från det senare.
Alla som följt utvecklingen på det sociala internet under de senaste månaderna känner nog igen sig. Något har hänt, spärrar har släppt som gör det möjligt för människor att med stor självsäkerhet våga släppa fram det rasistiska och kvinnofientliga hatet – väl medvetna, tycks det, att det delas av en mycket stor grupp andra.
För journalistikens del innebär detta enormt stora utmaningar. Men inte över hela fältet.
Medan vissa redaktioner, exempelvis på tv, överöses med hot och ställs inför en ny verklighet där de börjar få svårt att skydda vissa typer av personer efter medverkan i program, har hoten på ett flertal landsortstidningar minskat drastiskt.
Jag pratade nyligen med en lokaltidning som berättade att de i stort sett inte nåddes av några hot längre. Varför? Troligen beror det på två saker: den grupp människor som idag står för det största hatet, prenumererar inte längre på tidningar. Den nås heller inte av alla redaktioners journalistik via de sociala flödena, eftersom en stor del av texterna är inlåsta bakom betalväggar.
Större tidningar med en öppen digital agenda, som exempelvis Dagens Nyheter eller Aftonbladet, kommer även i fortsättningen att vara en lika tydlig del av ett större flertals medieflöde som programmen i Sveriges Television. Och därmed förvandlas till måltavlor.
Men för flera landsortstidningar kommer framtiden att te sig betydligt mer fredad: inlåsta i bubblor, där de är betydligt tryggare, men samtidigt inte når ut med vissa verklighetsbilder som antagligen hade varit välbehövda i en tid som allt mer präglas av lögner och osanningar.
Vad är journalistikens ansvar här? Hur ska det viktas mot de affärsmodeller de allt mer ekonomiskt pressade redaktionerna valt?
Ja, det är hög tid att ställa just den frågan: tar betalväggstidningarna verkligen sitt demokratiuppdrag på allvar i en tid som ser ut som vår om de fortsätter på den inslagna vägen?
Det här är frågor som är lika svåra att besvara som vad som egentligen bör göras med den hatfyllda utvecklingen i samhället och hur vi ska komma tillrätta med de allvarliga hoten på nätet. Men att diskussionen behövs råder det inte längre några tvivel om.