Vilka historier vill vi berätta?

Han har just gått på lina och dansat i sin benrangelkostym. För nästan precis åtta år sedan lämnade han Luleå och Teaterhögskolan. Sedan dess har han arbetat med teater för barn och unga. Det började på Teater Västernorrland och Ensamcyklaren, sedan sökte han till UngaRiksteatern. Där erbjöds han ett ettårskontrakt av dåvarande chefen Monica Sparby. - Jag var så inställd på att det bara fanns korta kontrakt så jag bad att få fundera, säger han med ett leende. Vill spela för unga
Det blev ett år. Första pjäsen hette Egendom och ingick i Unga Riksteaterns Ofeliaprojekt med nyskriven dramatik av kvinnliga författare. Sedan sju till och nu har han precis skrivit på för ytterligare tre. Och det är för barn och ungdomar han vill spela. - Teatern har en självbild av att vara progressiv, det stämmer inte alltid med verkligheten. Barnteatern är mycket mer progressiv, säger han. Det tycker jag att den här pjäsen är ett tydligt exempel på. Diskuterar kön
I pjäsen, som spelas för förskolebarn från fem år, är kön en av de saker som prövas. Flickan, Siri Hamari, är utlevande, okontrollerad och tar mycket plats, medan Mårten Anderssons karaktär tar ansvar och har kontroll. Men annars är pojken, som kallas Större, också mycket rädd. För mörkret, för främmande personer och för att han ska fallera. Allt utspelas i en tvättstuga där två barn ska sköta familjens tvätt. Uppe i lägenheten ligger mamma och gråter, och så småningom förstår man att det beror på att pappan är död. Men innan dess har det hänt en massa intressanta saker. Lillasyster gör nämligen allt för att bli sedd på ett helt fantastiskt, men i verkligheten ett nog så påfrestande sätt. - Teater kan visa att så här kan man också vara, att det är lika mycket rätt, säger Mårten Andersson. I tvättstugan finns också en okänd person, spelad av Peter Perski, som så småningom ska bli den som lyfter fram barnens historia och lär dem att gå på lina. - Siri är uppvuxen i en cirkusfamilj men jag och Peter har fått ta lektioner, berättar Mårten Andersson som ursprungligen är från Kungsängen utanför Stockholm och som först efter åren på Skara skolscen kom fram till att skådespeleriet kunde bli ett yrke. Verktygslåda
Lindans lärde man sig alltså inte på Teaterhögskolan, men han tycker att det var en bra skådespelarverktygslåda han fick med sig efter de intensiva år där man inte bara lärde känna sina kamraters bra och dåliga sidor utan också sina egna. Sedan säger han att närheten till en verklig verksamhet, Norrbottensteatern som ligger vägg i vägg med högskolan, var värdefull. Det sämsta då? - Jag saknade att vi inte hade mer diskussioner på skolan som vad ska vi ha skolan till, vad vi vill med konsten. Det vore bra att ha en kritisk hållning till teatern när man kommer ut. Konsten och teatern är ifrågasatt. Skolan skulle vara där man lär sig att bemöta den kritiken. Under åren på Riksteatern har Mårten Andersson inte enbart arbetat med att stå på scenen. I utvecklingsprojektet Lära på riktigt som man gjorde tillsammans med med lärarutbildningen på Malmö högskola arbetade Riksteatern med två niondeklasser som utforskade sin vardag. Det utmynnade bland annat i pjäsen ID. I det arbetets förlängning kom Andersson sedan att bli ledare för ett demokratiprojekt i Åsele. De två högstadieklasserna fick bland annat arbeta med att skriva allt från insändare till låttexter. - I projekten kunde vi visa hur vuxna gör konst och hur man kan använda konstnärliga uttryck för demokratiska frågor. Heteronormativ manlighet
Sedan var det dags för en projektledarutbildning för att få handfasta verktyg. Och just nu medverkar han i ett arbete där två klasser i Tumba och i Paris lär sig läsa dramatik, två svenska pjäser och två franska. Men han har också ett eget projekt som bygger på författaren Johan Hiltons reportagebok från 2005, No Tears for Queers. - När jag hade läst boken kände jag att det här skulle jag vilja göra teater av. Och efter att idén har arbetat sig igenom Riksteaterns förstudiekvarnar blir det nu av. Samhällsproblem
- Den handlar om mansbilden, och mycket om den manliga heterosexuella normen med fokus på hatbrott. När det gäller hatbrott med homofobiska inslag är femtio procent av gärningsmännen en man under tjugo år. Det här är ett samhällsproblem som teatern kan sätta ljuset på. - Min ambition, jag skulle önska att det blev en politisk diskussion om det. Jag tycker det är skönt att sätta något annat i förgrunden, att ha en tematik som jag vill lyfta. Pjäsen ska spelas för gymnasieåldrarna, men kommer också att ges för allmänheten. För dramatiseringen svarar Mattias Brunn, och för regin Nina Wester. Man börjar repetera om två veckor och har premiär 16 september på Pusterviksteatern i Göteborg. Sen blir det turné och troligen också till Norrbotten. Och turnerat har Mårten Andersson hunnit göra mycket under de här åren. Gillar turné
- Allt får ha sin tid. Det är klart att olika orter är olika roliga att vara på, men jag gillar att turnera och se Sverige. Man får också tillbaka mycket tid med långa ledighetssjok. Om sin arbetsplats säger han: - På Riksteatern finns ett genuint intresse för barn- och ungdomsteatern. Det är konstnärligt spännande, utmanande och stimulerande att jobba i en sån miljö. Det ser man ofta också på resultatet när Riksteatern kommer på besök. En är ilsken. En är rädd. En gör allt för att bli sedd. tillhör dessutom de extra glänsande pärlorna. Så här frejdigt som Emma Boman gör och regissören Kajsa Isaksson lett sin ensemble, kan man faktiskt tala om det svåra.

Vilka historier vill vi berätta?

Mårten Andersson är varm och svettig efter dagens andra framträdande i En är ilsken. En är rädd. En gör allt för att bli sedd. Riksteatern är på turné i länet och har medverkat i Norrbottensteaterns Barnteaterfestival med sin föreställning.